Det Àr ingen hemlighet att Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) Àr missnöjt med den nationella rovdjurspolitiken och nuvarande jaktlag. I Svenska Dagbladet skriver organisationens ordförande Palle Borgström: "Viltskador i lantbruksgrödor fördubblades frÄn 2014 till 2020, frÄn 88 000 ton förstörd spannmÄl till 165 000 ton. Skador pÄ grund av för högt betestryck frÄn Àlg, hjortar, vildsvin och stora fÄglar gör att 330 miljoner limpor aldrig hamnar i brödhyllan, och att mer Àn en miljon matkassar om Äret aldrig nÄr butiken."
Han slÄr i samma text fast att dagens hantering av rovdjursfrÄgorna varken Àr till nytta för allmÀnheten, Sveriges bönder och skogsÀgare, landets livsmedelsförsörjning eller vÄra möjligheter att producera biobrÀnslen.
I dagarna kom ocksÄ beskedet att LRF lÀmnar Nationella viltolycksrÄdet. Detta samordnas av polisen och har till uppdrag att minska antalet viltolyckor. I rÄdet ingÄr bland andra JÀgarnas Riksförbund, Svenska JÀgareförbundet, Kennelklubben, SJ, Trafikverket och NaturvÄrdsverket. Naturligtvis har LRF som organisation för mark- och skogsÀgare en oerhört viktig roll att spela i rÄdet. Men det tycks organisationen inte bry sig om.
I ett mejl till polisen, som citeras i tidningen Svensk Jakt, uttrycker Anders Wetterin, viltexpert pĂ„ LRF, att det inte finns nĂ„gon dramatik i beslutet: âVi har begrĂ€nsade resurser i viltfrĂ„gor och mĂ„ste dĂ€rför prioritera vĂ„ra insatser.â Han skriver ocksĂ„ att huvudproblemet, mĂ€ngden vilt, inte Ă€r i fokus för rĂ„det, och att det dĂ€rför inte Ă€r rĂ€tt forum för LRF.
Det Ă€r svĂ„rt att blunda för att LRF:s beslut trots allt Ă€r en del i en taktik att sĂ€tta hĂ„rdare press pĂ„ myndigheter och politiker att förĂ€ndra jaktlagen och rovdjurspolitiken Ă„t ett hĂ„ll som Ă€r mer i linje med vad LRF vill. Ăven om det Ă€r lĂ€tt att kĂ€nna förstĂ„else för att jord- och skogsbrukare upplever de vĂ€xande viltstammarna som ett stort problem, framstĂ„r det inte som nĂ„got annan Ă€n en smĂ„skuren symbolhandling att vĂ€gra delta med kunskap och erfarenhet för att motverka viltskador.
Risken med den typ av agerande Lantbrukarnas Riksförbund nu visar upp Àr ocksÄ att relationen till nÀrliggande organisationer och myndigheter försÀmras. Det vore mycket olyckligt.
De vilda djuren har sedan urminnes tid konkurrerat med oss om naturen, dess utrymme och resurser. FrĂ„gan om hur stor viltstammen bör vara Ă€r omgiven av kĂ€nslor och argument frĂ„n olika hĂ„ll. JĂ€gare tycker en sak. Skogsbrukare en annan. Ă
ena sidan har viltet en viktig roll att spela i vĂ„ra ekosystem, och Sverige har ett stort ansvar för att bevara artrikedomen i vĂ„rt land. Ă
andra sidan Àter de vilda djuren upp grödor, tar tamdjur och orsakar trafikskador.
Att hitta en balans Àr inte enkelt. Det krÀver förstÄelse, respekt och samarbete frÄn flera olika hÄll. Inte minst frÄn LRF. Det Àr möjligt att Sverige behöver en ny jaktlag och att viltstammarna behöver ses över.
Men det minskar inte behovet att i nÀrtid motverka allvarliga olyckor i mötet mellan mÀnniska och djur.
Malin Lernfelt Àr fristÄende liberal skribent.