Onsdagen den 18 maj lämnade Sveriges Nato-ambassadör Axel Wernhoff formellt in en medlemsansökan till generalsekreteraren Jens Stoltenberg. Det är historiskt på så sätt att Sverige officiellt lämnar bakom sig över 200 år av militär alliansfrihet, men egentligen bekräftar det bara vad till och med Kreml har vetat länge. Sverige är en del av västvärlden, vars kollektiva säkerhetslösning är Nato.
På många sätt kommer steget in i Nato inte att bli särskilt stort. Redan under kalla kriget kallades Sverige för Natos ”sjuttonde medlem” och genomförde omfattande krigsförberedelser med våra Nato-grannar Norge och Danmark. På 90-talet blev vi tillsammans med Finland de första länderna i Natos Partnerskap för fred, och har sedan dess deltagit i Nato-ledda insatser i Kosovo, Libyen och Afghanistan. Svensk trupp har stått under Nato-befäl och burit Nato-stjärnan på vänster överarm.
Sveriges säkerhetspolitik bygger också redan i dag på att Försvarsmakten ska kunna öva med och ta emot stöd från Nato-länder vid en kris eller ett krig här eller i vårt närområde. Det är därför Rysslands krav att Sverige och andra länder ska sluta öva med Nato är så allvarliga. Om Ryssland skulle få igenom ett sådant krav skulle det ”rasera grunden för vår egen säkerhetspolitiska lösning”, för att citera ÖB Micael Bydén.
Sedan Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina har Sveriges utbyte med Nato blivit ännu mer omfattande, bland annat genom utökat underrättelsesamarbete. Som kandidatländer kommer Sverige och Finland att vara delaktiga i nästan alla strukturer utom alliansens Nuclear Planning Group.
Det finns hinder kvar på vägen mot medlemskap, vilket Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan påminde om när han uttalade sig negativt om svenskt och finskt Nato-medlemskap. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att det inte är första gången Erdoğan uttalar sig på liknande sätt för att få större spelrum i Nato. 2020 lade han till exempel in sitt veto mot nya försvarsplaner för Polen och de baltiska länderna, som han senare drog tillbaka.
Det mesta talar nu för att Sverige och Finland blir Nato-medlemmar. Vladimir Putins anfallskrig mot Ukraina innebär det sista steget in över alliansens tröskel. Det är en logisk följd av vårt försvarssamarbete med likasinnade länder i vårt närområde samt att Kreml nu struntar blankt i internationell lag och rätt.
Men trots att skiftet inte är så stort som det kan verka på ytan kommer det att påverka det svenska försvarets inriktning, och samhället i stort. Även om Sverige följer Danmarks och Norges modell och inte har permanent trupp eller kärnvapen på vårt territorium i fredstid kommer viss infrastruktur att behöva uppgraderas. Det är inte otänkbart att flygplatser som Skavsta behöver anpassas för att vid behov kunna användas av amerikanska stridsflygplan.
För försvarets del kommer vissa förmågor att behöva prioriteras. Det är naturligt att Sverige med sin relativt starka flotta och flygvapen tar ett stort ansvar för att trygga luftrummet och den marina säkerheten kring Östersjön. Det är en stor vinst för hela Norden och Baltikum, inklusive Sverige. För den stora vinsten med att Sverige och Finland går med i Nato är att alla nordiska och baltiska länder blir del av samma strategiska enhet, vilket främjar säkerheten i vårt närområde. Nu blir vi inte bara grannar, utan allierade.
Emanuel Örtengren är fristående skribent.