Jag träffar Mamuka Mamulasjvili i närheten av södra frontavsnittet. Han är ovanligt lättillgänglig för att vara en regementschef i Ukraina 2022 och dessutom tidigare utsatt för mordförsök.
Mamulasjvili har stridit mot Ryssland sedan början av 1990-talet – i Georgien, i Tjetjenien, i Ukraina. Som 14-åring deltog han i Abchazienkriget, i sin fars, Zurab Mamulasjvilis, bataljon. Han berättar att båda hamnade i fångenskap hos ryska styrkor trots att Ryssland officiellt inte var krigförande part. Sonen utväxlades efter tre månader, fadern efter två år.
I april 2014 var de så ett tiotal georgier som anlände till Ukraina för att bistå mot den ryska aggressionen. Till en början utbildade de folk i frivilligbataljonerna, men gav sig snart själva in i striderna. Det var embryot till det som kom att bli Georgiska legionen. Sedan 2016 är den formellt en del av ukrainska armén.
Före den ryska storinvasionen i februari i år var bataljonen omkring 300 personer. I dag har den växt till ett regemente med runt 1 200 soldater. Hälften är infanteri- eller artillerienheter knutna till olika armébrigader. Hälften är mindre spanings- och sabotagegrupper, verksamma över hela fronten. En del av Georgiska legionens soldater jobbar som instruktörer i grundläggande soldatutbildningar.
En utländsk journalist som följer legionens specialförband visar mig ett videoklipp som han tagit i dagarna. Soldaterna syns avfyra raketgevär mot en rysk position. Eldledning sägs utföras med hjälp av drönare. Ett tillvägagångssätt som tydligen är rätt typiskt för dessa grupper.
Den största nationaliteten i Georgiska legionen är georgier men där finns soldater från ett trettiotal länder. Militär erfarenhet är enligt Mamulasjvili ett grundkrav för att bli antagen i regementet, men inte bara. Han talar om vikten av rätt motiv, vilket betyder att filtrera bort rena äventyrare samt folk med dödskult och högerradikala värderingar. En hel del nordbor har tydligen stoppats av det sistnämnda skälet.
Mamulasjvili ser en stor utveckling av den ukrainska armén sedan 2014. Det handlar då inte bara om förbättrade färdigheter utan även om en mental omställning. Jag har hört det förr. Flera av dem som var med för åtta år sedan säger att många ukrainare som tog till vapen då ändå hade en psykologisk spärr mot att strida mot ryssar.
Och trots att mycket hade hänt sedan dess fanns, enligt Mamulasjvili, förnekelsen även under upptakten till Rysslands invasion i februari. Han uppfattar att utländska journalister, men även en del ukrainare, mest såg Georgiska legionens vapenträning i Kiev under vintern som något exotiskt och underhållande.
Hans regemente tar för närvarande inte in fler personer. Enligt Mamulasjvili har det nått en fas där det inte kan prioritera tillväxt och den granskningsprocess som det kräver.
Det rör vid en annan aspekt av kriget. Dess verklighet är brutal och smutsig, långt ifrån den tillrättalagda bild, som förmedlas av det ukrainska PR-maskineriet. Ändå råder det ingen brist på ukrainare som är villiga att strida. Någon tvångsmobilisering av det slag som genomförs i Ryssland krävs inte här. Och dessa ukrainare har som synes sällskap av många utlänningar.
Alex Voronov är fristående liberal skribent och tidigare politisk redaktör på tidningen