SD-ledaren Jimmie Åkesson är inte så dum att han tror att köld är ett större hot mot mänskligheten än värme. Uttalandet i P1 Morgons partiledarutfrågning (15/8), att ”fler dör av kyla än värme i världen”, syftar delvis till att tona ned klimathotet men framför allt till att berätta om hur han vill minska påverkan för ”vanliga” svenskar.
Vi gör redan mer än tillräckligt i Sverige, ska vi veta. Med sverigedemokratiskt inflytande över politiken kan klimatomställningen bromsas en aning. Livet fortsätter ungefär som förut medan man väntar in de andra länderna. Mitt bland sensommarrapporteringen om dödsbränder i Sydeuropa och smältande isar i Antarktis stjäl Åkesson topprubrikerna med uttalandet om kylan. Det framstår som att han sätter saker och ting i perspektiv. Det är strategiskt smart.
Det här är bara en av anledningarna till att SD inte kan ingå i en M-ledd regering. Det går att förhandla och kompromissa om det mesta, men partierna som styr landet måste vara överens om de yttre förutsättningarna. Hur ser hoten ut? Hur ska de bemötas och inom vilka allianser? Om Parisavtalet, EU och Nato måste det helt enkelt finnas en samsyn i regeringskansliet.
Sverigedemokraterna bockar inte av någon av dessa punkter, även om man i elfte timmen beslutade sig för att stödja regeringens Natoansökan. I själ och hjärta kvarstår dock en syn på säkerhetspolitiken som har mer gemensamt med Orbáns Ungern än med övriga EU- och västländer. Visst var det fel att invadera Ukraina. Men om åtgärderna mot kriget, från liberala krafter som Biden och Macron, finns det också mycket att säga.
Av samma skäl måste också Vänsterpartiet hållas utanför Rosenbad. V för en öppen kampanj mot Nato i allmänhet, och mot svenskt medlemskap i synnerhet. V-ledningen har heller ingenting att säga om aktivistiska inslag som när riksdagsledamöter uppträdde med PKK-flaggan i Visby nyligen. I V:s värld utgör USA, Nato samt ett alltför starkt EU – inte Ryssland – de största hoten mot världsfreden.
Vi har inte tänkt att ha med SD och V i regeringen, invänder Ulf Kristersson (M) och Magdalena Andersson (S). Nej, men även som regeringsunderlag utgör dessa partier en betydligt mindre stabil grund än tidigare. Klimatfrågan och försvarsfrågan spiller redan över på andra politikområden, en utveckling som lär eskalera.
Blockpolitiken har stärkts. Men frågorna med störst betydelse för regeringen, inre och yttre säkerhet samt miljö, skär rakt igenom båda blocken. Välfärden ligger på kommuner och regioner. Mycket tyder på att en blocköverskridande regering blir nödvändig – kanske redan i höst.
Johan Rudström är ledarskribent på Upsala Nya Tidning (lib). Texten är tidigare publicerad där.