När ukrainska flyktingar skulle anmäla förnyelse av sina uppehållstillstånd, kollapsade Migrationsverkets digitala system. Många misslyckades med att komma in i systemet även dagen efter. Av någon anledning var anstormningen oväntad för myndigheten när tidbokningen öppnade.
Men inget av det hade behövt hända om Sverige skippat denna procedur helt och hållet. Det har flera andra EU-länder gjort, däribland Finland. Där får alla ukrainare som har fått skydd automatisk förnyelse av uppehållstillstånden när EU:s massflyktsdirektiv nu förlängs ett år.
Sverige kräver däremot att alla ukrainare genomgår samma procedur som för ett år sedan. De ska boka besökstid digitalt och sedan infinna sig på Migrationsverkets kontor för att lämna in en ny ansökan med fotografering, fingeravtryck med mera.
Det här är illustrativt för Sveriges hantering av denna flyktinggrupp. Svenska staten omger varje steg som ukrainarna tar med svårigheter och osäkerhet. Efter snart ett år av Rysslands fullskaliga angreppskrig har ukrainska flyktingar i Sverige ekonomiska villkor långt under existensminimum. Dagersättningen ligger på högst 71 kronor per dag. Det är samma låga nivå som asylsökande får och som varit oförändrad i kronor sedan 1994, med den skillnaden att ukrainarna inte söker utan har redan fått skydd. För att överleva måste de förlita sig på privat välgörenhet.
Ukrainska flyktingar blir inte heller folkbokförda och saknar därmed de rättigheter som följer av det. De får inget personnummer, vilket skapar en rad problem i ett samhälle där även många privata system är upphängda på denna identifieringsmetod.
Ukrainarna saknar rätt till studier i svenska för invandrare, SFI, även om ett fåtal kommuner låter dem läsa det på nåder. De allra flesta hänvisas i stället till olika alternativa lösningar som ”Svenska från dag ett”. Det har funnits i några år för asylsökande och ordnas av studieförbund och folkhögskolor.
De ynka 140 miljoner som den förra regeringen sköt till extra under förra året har i år skurits ner till 30 miljoner av den nya regeringen. Utslaget på alla vuxna ukrainare räcker det inte ens till en studietimme i veckan. Många kommuner och frivilliga krafter pusslar ihop bättre lösningar än så, men det handlar allt som oftast om undervisning utan utbildade lärare, utan en riktig läroplan och utan ordentliga studiekrav på vare sig eleven eller undervisaren.
Svenska från dag ett var aldrig tänkt som en fullgod lösning för svenskstudier, utan en tillfällig sysselsättning och förberedelse för SFI.
Statsråd och andra upprepar gärna att ukrainarna får och bör jobba. Även här finns problem vid sidan av att samma politiker inte gör något för att hjälpa flyktingarna att bli anställningsbara. De som har fått skydd enligt massflyktingsdirektivet kan inte få uppehållstillstånd i Sverige på någon annan grund, som arbete eller studier för att få bättre villkor. Så har våra folkvalda – åter igen till skillnad mot andra europeiska – valt att tolka EU:s direktiv.
De svenska politiska parollerna om vikten av att stödja Ukraina betyder uppenbarligen inte stöd till ukrainare – inte när de förvandlas till flyktingar och hamnar i Sverige.
Alex Voronov är fristående liberal skribent på Liberala nyhetsbyrån och tidigare politisk redaktör på tidningen