Vårt land är byggt av muskler som har tränats på Friskis & Svettis och orienteringsklubbar och götts av gofikat på bygdegården. Dess framgång har möjliggjorts av en upplyst befolkning och stark social sammanhållning, där folket har utbildats i mötesteknik, lärt sig kompromissa och kanaliserat sitt engagemang bland folkrörelser, i kyrkor och på kommunfullmäktige.
Men handslaget mellan föreningslivet och staten å ena sidan och folkrörelsemänniskorna å andra sidan blir allt slappare. Förtroendemännen har ersatts av tjänstemän, både i kommunerna, i partierna och bland organisationerna. Förbundskanslier sväller medan allt färre eldsjälar ska fylla förtroendeplatserna i det finmaskiga nät som svenskt föreningsliv utgör.
I en tid när medborgare, politiker och ledarskribenter tycks famla i en gemensam berättelse om vad svenskhet är, tycks frågan om föreningslivets framtid ligga bortom det vi tror oss kunna påverka. Detta trots att det svenska samhällsbygget och kynnet knappast hade sett likadant ut utan det.
Det svenska föreningslivet har långsamt strypts från två håll. Ovanifrån, från oförstående myndigheter och tjänstemän. Alltifrån den från EU fastlagda definitionen av ”livsmedelsföretag”, som inte medger något tydligt undantag för ideella verksamheter som säljer korv och hembakta bullar, till Konsumentverket, som stundtals likställer föreningar med företag och med stöd av paketreselagen kan ställa samma krav kring återbetalning och försäkringar vid paketresor i föreningslivet som hos professionella resebyråer.
Tillväxtverket, vars enögdhet vid kravställandet för utbetalningar av corona-stöd ledde till att ett stort antal idrottsklubbar nu behöver betala tillbaka mångmiljonbelopp. Kanske inte genom en felaktig bedömning, utan för att den mall för stödberättigande aldrig hade svensk elitidrottsverksamhet i åtanke.
Hotet ovanifrån är fragmenterat och präglas av en brist på hänsyn till den ideella sektorn vid skapandet av ett alltmer regelstyrt och komplext samhälle. För att möta dessa krav behöver folkrörelserna professionaliseras. Det behöver knappast poängteras att något förloras på vägen.
Samtidigt är det största hotet något annat. Det exemplifieras bland annat av de uppmärksammade turerna, inklusive en förundersökning om ekonomisk brottslighet, i ABF Botkyrka. Debatten har än så länge handlat om en arbetarrörelse som knappast har visat sig villigt att utreda de egna leden, och en rörelse från höger som inte tycks kunna bärga sig från att få strypa bidragen och tuffa till kraven gentemot alla studieförbund.
Men det är ju i en tid när färre och färre engagerar sig som skumraskaffärerna blir möjliga. Det är i en tid när nästan ingen efterfrågar en förtroendepost, som de måste fyllas av mindre lämpliga personer. Det största hotet mot svenskt föreningsliv är därför alla som väljer att träna med Youtube i stället för skidklubben, som söker kunskap på LinkedIn i stället för i studiecirkeln, som söker makt genom brottslighet i stället för en ordförandeklubba, som hellre satsar på sin karriär än en fullmäktigeplats. Det är inte bara en tråkig utveckling, utan rentav en osvensk.
Karin Källström är fristående centerskribent på Liberala Nyhetsbyrån