Tre dagar. Så lång tid behövde Ryssland för att tillfoga Ukraina den avgörande förlusten – att inta Kiev och avsätta regeringen. Det var i alla fall vad regimen i Moskva uppenbarligen räknade med, när man gick till anfall den 24 februari.
Så blev det inte. Ukraina har nu stått emot i ett halvår – genom beslutsamhet, smart försvarstaktik, vapen och underrättelsestöd från väst. Men även tack vare Rysslands underskattning och inkompetens.
Den ryska armén har visat sig vara dålig på praktiskt taget allt och misslyckats även med sådant som de allra flesta bedömare tagit för givet. De ryska cyberangreppen har inte kunnat penetrera det ukrainska försvaret. Det ukrainska flygvapnet slogs aldrig ut, utan har varit verksamt hela tiden, medan de ryska planen numera knappt vågar korsa stridslinjen.
Grundläggande infrastruktur fungerar i hela Ukraina, bortsett från områden närmast fronten. El, vatten, värme, internet finns överallt, bank- och betalsystem likaså. Järnvägstransporterna har varit igång hela tiden. Bränslebristen under maj och juni är nu avhjälpt. Livsmedelsdiskarna är fulla.
Men även om det ukrainska samhället är motståndskraftigt så lider det. Närmare 14 miljoner människor, en tredjedel av befolkningen, har tvingats lämna sina hem. Hälften, mellan sex och sju miljoner, är flyktingar utomlands.
Flera ukrainska städer är mer eller mindre raserade och obeboeliga. Mariupol, som hade en halv miljon invånare, existerar inte längre. Ukrainas industriproduktion har nästan halverats. BNP beräknas falla med 30 – 50 procent i år.
Tiotusentals ukrainare har dödats, sannolikt fler civila än soldater. Betydligt fler har skadats fysiskt. De psykiska skadorna är svårare att överblicka, men det handlar om miljoner och åter miljoner som redan dras med posttraumatisk stress orsakad av flykt, övergrepp, förlust av anhöriga eller av att leva under beskjutning i veckor eller månader.
Vissa platser som Charkiv, Ukrainas näst största stad, har på sex månader inte upplevt en enda dag utan bombning.
De ryska krigsförbrytelserna har överträffat det mesta i modern tid sett till omfattning och brutalitet. Tvångsdeportationerna, morden, tortyren, våldtäkterna och mer utstuderad sadism är utslag av en rysk krigsmakt i moralisk upplösning. Men det är även en del av en politik för att bryta ner motståndet och krossa nationen.
Bara en ukrainsk seger och befrielse av territorier kan stoppa dessa brott. Det kräver ett militärt övertag som Ukraina ännu inte har.
Landets stridsförmåga står och faller med stödet utifrån. Mycket hjälp har getts, men inte av den omfattning som krävs för att vinna. Stödet till Ukraina måste upp till en nivå som motsvarar insikten om att Ukrainas krig är vårt.
Det handlar om att ställa våra försvarsindustrier och militära utbildningssystem till Ukrainas förfogande. Ukrainarna måste få de bästa konventionella vapnen som finns och tillåtas använda dem utan några restriktioner, även mot mål på ryskt territorium.
EU måste även ta sig samman och fatta ett beslut om att sluta köpa rysk olja och naturgas. Denna jätteekonomi ska klara sin energiförsörjning utan att hjälpa sin fiende.
Alex Voronov är fristående liberal skribent och tidigare politisk redaktör på tidningen.