Med logiken att ens fiendes fiende är ens vän har Turkiets opposition slutligen enats bakom en motkandidat till Erdogan inför vårens presidentval. Det blir Kemal Kilicdaroglu, från det socialdemokratiska partiet CHP, som efter många om och men blir det gemensamma alternativet. Opinionsmätningarna indikerar att valet kommer att bli jämnt, men att oppositionen just nu har ett litet övertag. SVT:s korrespondent Thomas Thorén beskriver läget som “en historisk chans för oppositionen att faktiskt vinna” (6/3).
Turkarnas missnöje med den sittande presidenten är lätt att förstå. Under sina 20 år vid makten (varav de första åren som premiärminister) har Erdogan styrt landet i en alltmer auktoritär riktning. Landet har sedan 1999 varit ett kandidatland till EU, och man behöver inte gå jättelångt tillbaka i tiden till dess seriösa – om än initiala – medlemskapsförhandlingar med unionen faktiskt bedrevs.
Attackerna på medborgerliga friheter genom bland annat censur och fängslade journalister samt agerandet mot kurder både utrikes och på hemmaplan har emellertid gjort ett närmande till EU omöjligt.
Oviljan att demokratisera landet går hand i hand med landets vanskötta ekonomi. Bokstavlig svågerpolitik har istället för kompetens styrt tillsättningarna på nyckelposter i statsförvaltningen – såsom att Erdogan under ett par år lät sin svärson vara finansminister. Samtidigt har centralbankens penningpolitik styrts enligt kortsiktig politisk logik vilket effektivt har rubbat förtroendet för valutan och skapat inflation på rekordnivåer. Offentliga satsningar har i autokratisk anda riktats in på att bygga en inre säkerhetsapparat och militärmakt istället för att investeras i långsiktiga produktiva ändamål.
Även jordbävningens katastrofala konsekvenser har ett nära samband med bristen på demokratiska institutioner. Enligt turkisk lag ska byggnader vara anpassade för att tåla det geografiskt sårbara läge som stora delar av landet befinner sig i. Men lagkraven har försummats i ett led av systematisk korruption.
Turkiet vore minst sagt betjänt av ett nytt politiskt ledarskap som förstår att landets problem till stor del bottnar i dess brist på demokratisering och lagstyre. Huruvida den nuvarande oppositionen kommer vara i stånd att genomdriva sådana reformer framstår dock som osäkert. Det huvudsakliga som enar oppositionsalternativet är egentligen viljan att få till ett maktskifte. Hårdraget slutar enigheten där. Särskilt som alternativet kommer vara beroende av såväl högernationalister som det kurdiska partiet. En ekvation som är svår att få ihop.
Även om en sådan koalition kanske skulle braka ihop efter bara ett par månader vid makten skulle det sända en viktig symbolisk signal: ett Turkiet bortom Erdogans vanstyre är möjligt.
Pontus Almquist är fristående liberal skribent på Liberala nyhetsbyrån