Sverige och Finland står sida vid sida. Det handlar inte bara om ländernas samordnade medlemsansökningar till försvarsalliansen Nato, utan också om hur Sverige och Finland utmärker sig som de enda EU-länder med ett väletablerat och omfattande skogsbruk. Samsynen länderna emellan i frågor som handlar om såväl klimatet som säkerhetspolitiken kommer att bli allt viktigare.

När EU-kommissionen presenterade sina höjda ambitioner inom miljö- och klimatarbetet i fjol var det lätt att instämma i det huvudsakliga målet. Den gröna omställningen måste påskyndas om vi ska ha en god chans att begränsa klimatförändringarna. Därför var flera av förslagen i kommissionens klimatpaket välkomna.

Men i sin iver att vara pådrivande för ett grönare Europa har EU-kommissionen försökt peka ut vad som kännetecknar ett hållbart skogsbruk. Problemet är att bilden av det europeiska skogsbrukets utveckling inte alltid överensstämmer med hur hundratusentals svenska skogsägare sköter sina marker. Fråga bara Granskningsnämnden som i förra veckan fällde SVT:s Vetenskapens värld: Slaget om skogen på tre olika punkter eftersom inslagen stred mot kravet på saklighet (9/5).

I själva verket är skogsbruket i Sverige såväl som i Finland långt mycket bättre både ur klimat- och miljösynpunkt än hur det brukar framställas. Skogsbruket i Sverige står för ett kontinuerligt stort nettoupptag av koldioxid. Som Konjunkturinstitutet påpekar kompenserar skogen för stora delar av utsläppen från svenska industrier och transporter. Och sett till mängden växthusgaser som har släppts ut i landet mellan 1990-2010 har skogsbruket bundit 53 procent av de skadliga föroreningarna.

Det var även skogens roll som var uppe för diskussion när Europaparlamentets miljöutskott gick till omröstning i tisdags. Det är ett område som vanligtvis betraktas som en nationell angelägenhet. Men ett av förslagen, som benämns LULUCF-förordningen, innebär att ländernas ansvarsfördelning för kolsänkor ska ses över. Eftersom markytan i både Sverige och Finland täcks av skog, är det främst de två länderna som skulle påverkas av en förändring inom området.

Strax efter årsskiftet underströk även europaparlamentarikerna Emma Wiesner (C) och Jessica Polfjärd (M) riskerna med LULUCF för svenska skogsägare i ett gemensamt debattinlägg (ATL 4/2). De menade att EU-kommissionen och framträdande medlemsländer försöker använda den svenska skogen, som agerar som en enorm kolsänka, för att undvika att ta ansvar för klimatet. Ju mer kol som lagras av de kalla skogarna i norr, desto mer kan de största utsläpparna skjuta upp sina utlovade utsläppsminskningar.

Som tur är verkar de mest skadliga besluten ha svårt att vinna gehör när förslagen ska antas som ny lagstiftning senare i år. Äganderätten står sig fortsatt stark. Men flera lärdomar bör dras av turerna inom skogspolitiken. Inte minst att Sverige – precis som med säkerhetspolitiken – bör fortsätta att driva frågor av gemensamma intressen med närstående länder som Finland.

Naod Habtemichael är fristående skribent.