Det finns inget normalt att återgå till efter pandemin och Ukrainakrisen. Magdalena Andersson sade det själv i en bisats, någon gång omkring 2014 då hon blev finansminister. Hon hade fått många frågor om alliansens skattesänkningar under två mandatperioder, de fem jobbskatteavdragen.
Nu skulle de väl ändå rullas tillbaka? Välfärden, som enligt oppositionspartiet S drabbats så hårt, skulle få sitt och klyftorna utjämnas något? Men: ”Folk har vant sig”, sade finansministern.
Åtta år och hundratusentals nya kök, badrum, långresor och välfyllda ISK-konton senare har folk, det vill säga svenskarna, vant sig så mycket mer, i alla fall de som har jobb. Lönebeskeden blir fetare för varje år, priserna står i princip stilla och det är nästan gratis att låna. Man har vant sig så till den grad att 3,5 procent dyrare mjölk, ost och ägg i maj 2022 med svarta rubriker beskrivs som en svår chock.
Den svenske konsumenten fryser liksom i steget och undrar vad som ska hända. Oron minskas knappast av att ekonomerna i medier, likt epidemiologer våren 2020, undrar samma sak. Kommer allt jag sparat ihop att bli värdelöst nu? Kommer vi att kunna överleva med våra miljonlån när hela familjen ska ha mat?
Det är verkligen en perfekt storm som tornat upp sig i världsekonomin. Lärdomarna från finanskrisen 2008-2009 har varit få. Pandemin gjorde att samtliga centralbanker öste ut pengar, som det ser ut i dag alldeles för mycket.
När Putin sedan invaderar Ukraina rusar priserna på energi, drivmedel, gödsel och foder. Samtidigt väljer jättemarknaden Kina att delvis stanna kvar i pandemin.
Sverige är inte Zimbabwe eller Venezuela, och vi kan inte förvänta oss bankrusningar till hösten. Vi tror på våra institutioner. Och vi är som sagt inte ensamma, vilket känns skönt samtidigt som det kan bli värre för ett litet land som är starkt beroende av export.
När allting lagt sig, när det till slut blir ett fredsavtal i Ukraina och matproduktionen fungerar igen, kommer förhoppningsvis inte allt att återgå till normala. Det ”normala” svenska 2000-talet har nämligen inte alltid varit sunt.
Sunt är en ränta på sex procent, det visste redan Luther när han bröt med katolicismen. Sunt är att utvecklingen på börs och bostadsmarknad över tid motsvarar produktivitetsutvecklingen.
De svenskar som vant sig vid det osunda har starkast röst i både riksdagsvalet och den kommande lönerörelsen. Värt att komma ihåg är att för andra familjer är faktiskt dyrare mat en svår chock. Och att miljonlånet trots allt kan resultera i en krasch och en personlig tragedi. Ju förr man vänjer av sig desto bättre.
Johan Rudström är ledarskribent i Upsala Nya Tidning (lib). Texten är tidigare publicerad där.