Knappt två månader återstår innan Sverige blir ordförandeland i EU. Rollen innebär att man ansvarar för planeringen inför, och ordförandeklubban under, möten i Europeiska unionens råd. Det låter visserligen inte mäktigt, men att under ett halvår bestämma dagordningen för ett av EU:s lagstiftande organ kan innebära en väldigt stor påverkan på EU:s 450 miljoner invånare.
Ordförandeskapet var ämnet när SNS, Studieförbundet näringsliv och samhälle, nyligen arrangerade ett seminarium (7/11). Thomas Östros, tidigare S-topp och numera på Europeiska investeringsbanken, var en av paneldeltagarna och menade att Sverige har alla förutsättningar att sköta maskineriet. Det är nog få som tvivlar på det. En mer berättigad fråga är dock vad vi vill uppnå mellan januari och juni 2023.
Sedan tidigare vet vi att det är ett oberäkneligt halvår som väntar: Rysslands anfallskrig mot Ukraina, energikrisen och det osäkra ekonomiska läget är tre frågor som lär prägla perioden. Samtidigt har EU:s medlemsländer visat att de samarbetar som bäst när situationen har krävt det av dem – till exempel det resoluta agerandet efter Putins beslut att genomföra en fullskalig invasion av Ukraina i februari. Medlemsländerna har varit mer eniga än vad många vågade hoppas på. Däremot är det inte troligt att samsynen kommer att vara intakt på längre sikt.
Även om det inte har varit lika tydligt i den inrikespolitiska debatten så har det skett en stor utveckling inom EU på senare år. Sedan Storbritanniens utträde har stödet för Sveriges hållning i många frågor försvagats. Främst eftersom London och Stockholm oftast höll med varandra i många frågor. Sedan brexit blev ett faktum har dock Berlin och Paris fått ännu mer att säga till om. Och när Tyskland och Frankrike väl har kommit överens om en viktig fråga har det visat sig svårt att ha starka invändningar.
En del talar för att diskussioner om EU:s fördrag, vilket i praktiken reglerar vilken makt respektive federal nivå ska ha och inte ha, kommer att inledas inom de närmaste åren. Att då säga blankt nej till allt, och missa chansen att påverka för att sedan bli nödgad att acceptera det slutliga förslaget, är inte önskvärt. Särskilt när EU har så mycket att säga till om när det handlar om flera för Sverige viktiga politiska frågor, som klimatet, landsbygden och konkurrenskraften.
Bristen på EU-debatt kan förklaras med att svenska politiker sällan har presenterat EU-samarbetet som ett politiskt projekt, utan i många fall bara ser det som ett ekonomiskt sådant. Det uppfattas som positivt med frihandel och fri rörlighet inom unionens gränser och så vidare – men där stannar det. Därför är det inte konstigt att en sådan diskussion har lyst med sin frånvaro.
Ordförandeskapet är därför ett utmärkt tillfälle för en förnyad EU-debatt. Inte som 1990-talets för eller emot, utan en debatt som tar avstamp i hur vi vill att EU-samarbetet ska utvecklas, och vilken roll Sverige bör spela i en sådan resa. Precis som Östros sade om ordförandeskapet, har Sverige alla förutsättningar för att sköta maskineriet i en sådan förändringsprocess.
Naod Habtemichael är fristående skribent.