Dagbok från avstängda vägar i Charkivs län

Foto:

Gästkrönika2022-09-26 19:31
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Under sex dagar bäddade jag in mig med två svenska volontärer från organisationen Operation Aid, deras två engelska medhjälpare – som är ex-militärer – och två ukrainare från Charkiv. Här är tre av dagarna:

Torsdag.

På onsdagen hade vice borgmästaren i Balaklija berättat vad människor i krigsdrabbade byar i distriktet behöver mest: Byggfolie i plast för att lappa ihop tak och ersätta krossade fönster. Det blir särskilt viktigt nu när kylan kommer.

Gruppen, som utgick från Charkiv, stämde av med en tillverkare som låg på vägen. Rätt vara fanns men bara kontant betalning accepterades. Att leta upp en bankomat skulle döda dagen. Så alla tog det som de hade på sig. Det räckte till nio rullar med hundra meter i varje. Sex rullar till togs på krita med ett körkort som pant.

Den vanliga vägen till Balaklija var stängd. Småvägarna ledde till byn Mochnatj där det tog stopp. Punktering, ett komplicerat hjulbyte och ett väntande utegångsförbud 19:00 innebar vändning med oförrättat ärende.



Fredag.

Gruppen kom till Balaklija i tid och lämnade över 1 500 meter plastfolie till tillfällig förvaring i en vårdcentral. Därefter fortsatte vi till Izium. Framme vid den sista vägspärren tog det stopp. Soldaterna krävde särskilt tillstånd för att släppa in oss i stan. Alternativt fick någon lokal höjdare komma ut och möta oss. Telefonnummer till rätt person hittades och efter en timmes kamp även telefonmottagning. Sekreteraren i stadsfullmäktige kom ut, soldaterna släppte in oss.

Klockan var dock redan 18:00 och en timme kvar till utegångsförbudet. Det innebar övernattning i Izium i en lägenhet som tillhör ukrainska armén – en lyxlösning i sammanhanget. Soldaterna hjälpte grannarna med olika saker som i sin tur lagade mat till dem och oss. Ett bensindrivet elverk gav internetuppkoppling.



Lördag.

Tidigt på morgonen öppnade en av engelsmännen bakdörren på minibussen, en granne såg och kom fram och ryktet spreds blixtsnabbt. Det blev improviserad utdelning av hjälppaketen där på gården.

På eftermiddagen anlände organisationen Zvytjajni ljudi (Vanliga människor) med två lastbilar och 42 ton vatten. Förnödenheterna skulle till östra Izium som bara kan nås via en pontonbro som lastbilar inte kan åka på. Vattnet lastades om till Operation Aid:s och andra minibussar och kördes över i omgångar.

Förstörelsen på den östra sidan av Izium är den värsta som jag har sett i Ukraina – kvarter efter kvarter med utbombade hus.



Under den sista färden över missade en av förarna spåren på pontonbron, körde av, fastnade och punkterade två hjul. Bytet tog lång tid så jag åkte ut till vägspärrarna för att förklara läget och be dem släppa ut oss ur stan under utegångsförbudet.

Så blev det och vi kom tillbaka till Charkiv, men vägen dit blev onödigt spännande på grund av oväntat avstängda vägar och felkörningar. Och så minor. En av engelsmännen berättade först dagen efter att vi hade passerat en väldigt nära. Livet är skört, extra mycket i Charkivs län.

Alex Voronov är fristående liberal skribent och tidigare politisk redaktör på tidningen.