Om mindre än en månad ska Centerpartiet få en ny partiledare. Tre kandidater har stått till förfogande, i debatter, intervjuer och i en mängd möten med partimedlemmar i hela landet, riksdagsledamöterna Daniel Bäckström, Elisabeth Thand Ringqvist och Muharrem Demirok. 

Alla fått komma till tals, på många håll. Det har ingalunda varit en lugn resa, trots en i huvudsak mycket god stämning i debatterna. När kandidater ska nagelfaras är det inte bara det vackra och lättsmälta som ska tröskas igenom. Sker detta inte före partiledarvalet så sker det efter. 

Ingen har gått fri från det svåra. Bäckström har fått hårda frågor om sin syn på att viga samkönade par, Thand Ringqvist har mött vass kritik för hur hon har styrt Skärgårdsstiftelsen och Demirok har fått svara för två misshandelsdomar från sitt förflutna. Att leda ett parti är inte bara en ära, det är enormt mycket jobb och ansvar att ta. Nåden är begränsad.

Centerpartiet har en mittenposition i svensk politik att försvara, en grön liberal politik att föra, till nytta för människor i landsbygd och stad. Utgångsläget för nästa ledare är inte enkelt. I nuläget är de centervänliga vindarna svaga. Det gäller då att stå upp av egen kraft, på egen mark. 

Till skillnad från valet av Annie Lööf för ett drygt decennium sedan har den här kampen varit jämn, utifrån sett. Centerrörelsen är till själ och hjärta ett underifrån-bygge. Därför är det så oerhört viktigt att motverka misstankar om elakt spel. Den öppna processen behöver förbli öppen och genomskinlig, ända in i kaklet. Därför att det är vad alla partier borde göra. 

Valberedningen har nu att göra sin bedömning och föreslå sin kandidat. Bäst är att den också backar upp detta förslag med information om hur distrikten har resonerat och hur nomineringarna har lagts. 

Det kan förstås vara jobbigt att ta i, att någon vinner och någon förlorar i olika delar av landet, men den långsiktiga partinyttan är större.

Olof Jonmyren är politisk redaktör på Södermanlands Nyheter (c).