Med en enkel sökning går det att få fram om en person förekommit i mål i domstol. Därefter krävs bara en snabb betalning för att kunna läsa domen i sin helhet. Sedan sajten Lexbase lanserades 2014 har kritiken varit ihärdig, och såväl den dåvarande Alliansregeringen som senare socialdemokratiska diton har uttryckt oro för den typen av tjänster och öppnat upp för lagstiftning.
Försöken att få till sådan lag i praktiken har dock kantats av problem. Lexbase har ett utgivningsbevis och skyddas därför i praktiken av grundlagen, och att ändra i våra grundläggande rättigheter är inget som görs i en handvändning. Tack och lov. Nu ligger dock ett lagförslag på riksdagens bord.
Att något behöver göras är tydligt. Tungt vägande i ena vågskålen är den personliga integriteten. Det rör sig om känsliga uppgifter, om brottmål och tvistemål, som samlas i vad som onekligen liknar ett privat belastningsregister. Problematiskt blir det dessutom av att det är gratis att söka, men kostar att läsa domen, vilket riskerar att ge grund för förhastade antaganden. Oskyldiga har hängts ut, bland annat när senare friande domar saknats i registret. Det är behovet av integritetsskydd som fått en del tunga remissinstanser – däribland Datainspektionen – att tillstyrka förslaget.
Andra är mer kritiska. Från olika medieaktörer – hos remissinstanserna bland annat Publicistklubben och Svenska Journalistförbundet – yttras oro över förslagens konsekvenser för press- och yttrandefrihet. Dels i form av att undantagen skulle kunna drabba faktisk publicistisk verksamhet, och försvåra publicering av vissa typer av uppgifter. Dels i hur tjänsterna ofta används flitigt av just journalister. Det senare har regeringen velat skydda, med ett undantag som tillåter register riktade till särskilda yrkesgrupper.
Det torde även kunna gälla företag som utför säkerhetskontroller vid anställningar. I en debattartikel i Dagens Nyheter (24/1) varnar Jeanette Lesslie Wikström, vd för Säkerhetsbranschen, för ökade säkerhetsrisker om rättsdatabaser förbjuds. Hon menar att bekämpandet av kriminalitet måste gå före brottslingars integritet.
För all del, men redan i dag går det att begära registerutdrag. Fuskas det bör man säkra upp det offentligas hantering, i stället för att överlämna myndighetsansvar på privata aktörer med oklart ansvar.
Rättsdatabaserna är byggda på uppgifter som är offentliga och vem som helst kan kräva ut. Offentlighetsprincipen är bland det finaste vi har i Sverige. Men syftet bör vara att möjliggöra insyn och granskning av det offentliga, inte att känslig information om individer ska vara lättillgängligt allmängods. Teknikutvecklingen har underlättat spridningen av information enormt, och med det behöver lagstiftningen hålla jämna steg för att skydda enskilda.
Rimliga invändningar mot det nuvarande lagförslaget finns, men stoppas det behöver processen för att arbeta fram ett nytt och förbättrat förslag påbörjas snarast. Yttrandefrihet och brottsbekämpning är viktiga värden att ta hänsyn till, men det är den personliga integriteten med. Att lätt kunna söka upp om ens granne eller tilltänkta tinderdejt har brott i bagaget kan knappast vara en rättighet.
Mimmie Björnsdotter Grönkvist är fristående liberal skribent.