Sen ett år tillbaka får personer som begår grov brottslighet inte längre någon generell strafflindring. Fortfarande finns emellertid möjlighet att vid straffvärdebedömningen ta hänsyn till att brottet ansetts stå i samband med personens “bristande utveckling, erfarenhet eller omdömesförmåga”, trots att den dömde har fyllt 18 år. Dessutom gäller den generella strafflindringen fortfarande vid mindre allvarlig brottslighet. Det vill regeringen nu ändra på.

Argumentet för att sluta ta hänsyn till bristande omdömesförmåga efter 18 års ålder är att den brottsdömde är myndig i statens ögon och anses kapabel att fatta rationella beslut. Den som är tillräckligt gammal för att begå brott är tillräckligt gammal för att ta sitt straff, är ett återkommande påstående i debatten. Dessutom framförs ofta att de lägre straffsatserna för leder till att ungdomar utnyttjas som torpeder i gängkriminella sammanhang.

Resonemanget kring att ge myndighetsåldern ett slags egenvärde vilar dock på en, minst sagt, skakig grund. Även om 18 år är den huvudsakliga myndighetsåldern måste man redan i dag vara 20 år för att handla på Systembolaget, 24 år för att köra större bussar och 25 år för att få sterilisera sig. Att även straffrätten tar åldersmässiga hänsyn efter 18-årsdagen är alltså inget undantag i vårt rättssystem.
Och det av goda skäl. Hjärnan är inte färdigutvecklad förrän vid ca 25 års ålder. Det råder en betydlig skillnad mellan 25-åringar och 18-åringar när det kommer till förmågan till konsekvenstänk och samvetsgrannhet. Särskilt bland män. Om något finns det egentligen skäl att ge åldersmässiga hänsyn ett ökat genomslag vid straffbedömningen, jämfört med hur det ser ut idag.

Det finns förvisso stöd för att de lägre straffen leder till att gängen utnyttjar yngre personer för att utföra de allvarligaste brotten, men denna tendens har på sätt och vis bara förvärrats på grund av den senaste reformen av straffrabatten. När det inte längre är en framkomlig väg att utnyttja 20-åringar har 15-17-åringar blivit lukrativa verktyg – eftersom den generella straffrabatten alltjämt gäller för dem. Nästa steg blir rimligen att slopa straffrabatten även i det åldersspannet och att därefter sänka straffmyndighetsåldern – och så vidare in absurdum.

Innan det har gått så långt har politikerna förhoppningsvis tagit sitt förnuft till fånga och insett att ren blodtörst inte är någon vidare grund att bygga rättssystemet på. Att begå allvarliga brott, oavsett om det sker vid 18 eller 25, är förkastligt och ska generera kännbara straff – men alltjämt finns en nyansskillnad som rimligen måste få genomslag.

Pontus Almquist är fristående liberal skribent på Liberala nyhetsbyrån