Ett politiskt löfte som brukar återkomma, inte minst under valår, är att köerna till barn- och ungdomspsykiatrin, Bup, ska kortas. En samlad lägesbild av situationen på landets mottagningar ger för handen att det tyvärr kommer vara ett relevant löfte även denna valrörelse.
Köerna är fortsatt långa, på de flesta håll i landet. Den förstärkta vårdgaranti som gäller för barn och unga är det få av regionerna som lever upp till i verkligheten, visade Ekot fast en granskning i början av året (28/1). Långa väntetider är ett av de vanligaste skälen bakom anmälningar mot Bup till Inspektionen för vård och omsorg, Ivo. Det rör sig om omkring 200 anmälningar de senaste fem åren, och hittills har Ivo valt att rikta kritik i ett fyrtiotal av fallen.
En delförklaring till att det ser ut som det gör är att det råder personalbrist i nästan alla regioner. Till Ekot (31/1) uppgav verksamhetscheferna i 20 av 21 regioner att det saknades personal och sammantaget i hela landet är det flera hundra anställda som fattas – främst psykologer, sjuksköterskor och specialistläkare.
Problem med att rekrytera leder till underbemanning som gör det svårt att beta av köerna. Vilket i sin tur kan försvåra arbetssituationen för personalen som ändå finns, då väntan kan förvärra problematiken för barnen och leda till stor oro och desperation för föräldrarna. Den tunga arbetsbördan gör det i sin tur svårare att behålla personal, och för patienterna blir kontinuiteten då lidande.
Det är en ond spiral, som regeringen haft svårt att bryta. Inte för att man inte försökt: två miljarder har hittills betalats ut i form av ett prestationsbaserat statsbidrag till regionerna. Ändå ringlar köerna långa. Knäckfrågan är om det är för att medlen som satsats är otillräckliga, eller om försöket är helt fel ute.
Det finns anledning att vara skeptisk mot försök att från riksnivå styra regionernas verksamhet med diverse riktade medel. Statsbidragens tillfälliga natur är dessutom svår att bygga långsiktig förändring på. Genuin underfinansiering bemöts bättre med höjda fasta anslag. Att pengarna inte räcker kan bero dels på en ökad efterfrågan på resursintensiva neuropsykiatriska utredningar, dels på att barns och ungas behov inte möts av skolhälsovården eller primärvården.
Det kan även behövas effektiviseringar för att bättre nyttja de resurser som ändå finns. Enligt den årliga sammanställningen Psykiatrin i siffror från år 2019 var antalet patientbesök per personal och dag 1,4 i barn- och ungdomspsykiatrin. Då räknade man även med administrativ personal som inte jobbar med patientkontakt. Men de regionala skillnaderna som framträdde ger anledning att tro att resurserna på vissa håll riktas åt fel saker och skulle kunna göra större nytta.
Problemen är inte nya. Bup framstår lätt som en verksamhet i ständig kris, trots politikernas löften. Men det finns inga enkla lösningar, och för att vända utvecklingen kommer det krävas mer än tillfälliga satsningar. Fortsätter man i samma spår talar mycket för att vi bara får nya löften om ytterligare fyra år.
Mimmie Björnsdotter Grönkvist är fristående liberal skribent.