Händelserna som utspelade sig i september och oktober 1993 har kalats “ett litet inbördeskrig på Moskvas gator”. Gatustriderna och stormningen av parlamentet krävde enligt officiell statistik 147 döda och hundratals skadade.
Det talas mindre om den händelsen än om gammelkommunisternas kuppförsök två år tidigare, det som slutade med Gorbatjovs avgång och Sovjets sammanbrott.
Men nu, när 30 år har gått, uppmärksammas händelsen inte bara i rysk oberoende media. Det kommer även en statligt sanktionerad film. Att försöka orientera sig fram bland propaganda, lösryckta minnesbilder och ärliga försök att reda ut vad som hände, är svårt. Det var då, 1993 som grunderna lades för det politiska system som Ryssland har än i dag.
Den konstitutionella krisen var en konflikt mellan president Jeltsin och parlamentet. Parlamentet motsatte sig den ekonomiska chockterapin och ville ha en mer socialt orienterad politik. Samtidigt stod parlamentets ledande företrädare också för en nationalistisk och revanschistisk politik: de anklagade Georgien för folkmord på ryssar och gjorde anspråk på den ukrainska staden Sevastopol. Sedan december 1992 hade parlamentet steg för steg inskränkt Jeltsins makt. I praktiken ignorerade de dock varandras lagar och ukaser, vilket ledde till förvirring och handlingsförlamning i statsapparaten.
Situationen var ohållbar. Med västmakternas välsignelse förklarade Jeltsin den 21 september 1993 att han upplöste parlamentet och utlyste nyval. Parlamentet svarade med att avsätta Jeltsin och svära in vicepresidenten Aleksandr Rutskoj i hans ställe. De uppmanade befolkningen till väpnat motstånd och delade ut vapen.
Det första blodet spilldes den 23 september när en grupp beväpnade män, med nationalisten och stalinisten Stanislav Terechov i spetsen, försökte inta Oberoende Staters Samväldes militära högkvarter. Två poliser blev skjutna och en kvinna som råkade tittade ut genom fönstret blev dödad av en ricochet. Terechov blev gripen och det ledde till att parlamentsledamöterna barrikaderade sig i Vita huset (parlamentet), rädda för repressalier.
På gatorna växte sammandrabbningarna mellan polis och demonstranter till rena gatustrider. Konflikten kulminerade natten mellan den 3 och 4 oktober, då grupper som stödde parlamentet försökte ta sig in i tevetornet Ostankino. 46 människor dog i striderna.
Vittnesmålen från 1993 skiljer sig mycket åt. Ivan (fingerat namn) som 1993 var i tjugoårsåldern, var på Jeltsins sida. Olga (fingerat namn) var på parlamentets sida. “Vi skulle skjutit på varandra då”, säger de. Det är det enda de är överens om. "Jeltsin sköt ner den nyfödda demokratin innan den ens tagit sina första steg," säger Olga, "de mejade ner obeväpnade människor utanför Ostankino." "Människorna utanför tevetornet var nationalister och gammelkommunister, beväpnade till tänderna," säger Ivan.
Efter den blodiga natten beordrade Jeltsin militären att inta parlamentet på morgonen den 4 oktober. Parlamentet besköts med pansarvagnar. Parlamentsledamöterna arresterades. Jeltsin vann.
"Demokratin vann", säger Ivan.
Olga säger att det spelar ingen roll vems sida man var på – den brinnande parlamentsbyggnaden kommer för alltid vara symbolen för att våld står över lag.
Den 12 december 1993, antogs genom en folkomröstning den konstitution som Ryssland har än i dag, en konstitution som ger presidenten enorma befogenheter. 2000 lämnade Jeltsin över den konstitutionen i Putins händer. Där befinner den fortfarande sig.
Amanda Valentin är fristående skribent på Liberala Nyhetsbyrån
