Nyhetsjakten gör inte alltid Ukraina en tjänst. Tillkämpade nyhetsvinklar om kriget är ofta en pendling mellan hopp och förtvivlan. Det är berättelser om att ukrainska armén har brutit igenom de ryska försvarslinjerna på någon plats eller kastat ut ryssarna ur någon ort. Alternativt ser vi olika nyhetsvarianter på temat att sommaroffensiven går trögt. Framgång mäts då med enbart en måttstock – befriat territorium.
Det har fått vissa att dra slutsatsen att ”kriget har låst sig” och förorda en uppgörelse med Ryssland. Göteborgs-Postens politiska redaktör Adam Cwejman säger just det i en krönika den 13 augusti. Han klär sina åsikter i inbillad realism och lägger fram det mer som en analys än skarp uppmaning. Men budskapet är tydligt: Väst ska genom indraget stöd tvinga Ukraina att gå med på landavträdelser till Ryssland i utbyte mot fred.
I Sverige är denna åsikt tack och lov fortfarande mycket ovanlig men den förekommer i varierande grad i väst och utgör ett allvarligt hot mot Ukrainas förmåga att stå emot aggressionen.
Det är även en hållning som är moraliskt ohållbar och bygger på felaktiga antaganden. Sant är att den ukrainska offensiven ännu inte inneburit genombrott av det slag som vi såg framför allt under förra hösten. Orsaken är att västs långsamhet och tvekan i det militära stödet till Ukraina har gett Ryssland tid att förbereda sitt försvar, mest på det södra frontavsnittet. Därtill saknar Ukraina luftherravälde.
Men det är inte hela bilden. Faktum är att ukrainarna ändå rör sig framåt, bit för bit. Samtidigt fortsätter de attackerna långt bakom den ryska frontlinjen och nöter ner motståndaren.
Där Ukrainas allierade inte tillåter att västvapen används mot ryskt territorium tar ukrainarna till egentillverkade. Luft- och vattenburna drönare träffar mål så långt bort som inne i Moskva och i den ryska Svartahavsbasen i Novorossijsk.
I helgen angrep Ukraina åter Krimbron, denna gång sannolikt med ombyggda luftvärnsmissiler. De ryska ockupationsmyndigheterna hävdar att alla tre sköts ner men angreppet visar ändå hur skör Rysslands livlina till Krim är. Bron är inom skotthåll.
Vapenhjälpen har redan gett Ukraina flera fördelar på slagfältet. Exempelvis har Ryssland inget som motsvarar artillerisystemet HIMARS i räckvidd och precision.
Men ingen kan hävda att väst har gjort allt som går att göra. Förutom att ta bort ovan nämnda restriktioner mot hur västerländska vapensystem får användas kan och bör ukrainarna ges förmåga att skjuta längre, se längre, träffa fler typer av mål. Det handlar bland annat om att stärka det ukrainska flygvapnet och öka leveranserna av missilförsvar, så att ukrainarna kan skydda mer av sitt territorium.
Väst kan också göra mycket mer för att strypa rysk ekonomi, med straffåtgärder mot stater och företag som hjälper Ryssland att kringgå sanktionerna.
Och apropå realism: Ukrainarna kommer att fortsätta strida med eller utan västhjälp. Helt enkelt för att Ryssland inte ger dem något val med sin terror på ockuperat område och sitt tydligt uttryckta mål att utplåna Ukraina som självständig stat. Ukrainsk kamp utan västhjälp kommer att bli till ett ojämförligt blodigare krig. Men den kommer att fortsätta. En uppgörelse av det slag Cwejman efterfrågar är både orimlig och omöjlig.
Alex Voronov är fristående liberal skribent på Liberala nyhetsbyrån och tidigare politisk redaktör på tidningen