Fransmän lever nu betydligt längre, liksom svenskar gör. Längre liv och bättre hälsa ger större arbetsförmåga. Fler i arbete kan då finansiera bland annat vården för större årskullar ovanför 80 år.

Men fransmän, många av dem, drar sig tillbaka från arbetslivet medan de ännu i många år kan vara fullt arbetsföra. Det underlättas av ett pensionssystem som särskilt för en del yrkesgrupper stimulerat till att tidigt lämna arbetslivet. Det skilde 2019 omkring fyra år för kvinnor och fem för män mellan Sverige och Frankrike, när yrkesverksamma går från arbete till pension.

I Frankrike finns en utbredd men ohållbar illusion att de i längden kan ha ett välfärdssamhälles förmåner på hög västeuropeisk nivå – men arbeta färre år och bidra mindre till de skattebaser ett välfärdssystem måste vila på. Med åldrande befolkning blir det mer och mer ohållbart.

Frankrike har en reformregering, som försöker ta itu med brister och systemfel som, om inget görs åt dem, kommer att undergräva social välfärd och sabotera samhällsekonomin.

Det pensionssystem presidenten Macron och hans mittenregering vill ha bygger på det som i Sverige och en rad andra länder, över det mesta av den politiska skalan, ses som grundläggande: Att välfärd kommer ur arbete. När vi blir friskare och lever längre behöver pensionssystemet mer finansiering om det ska vara hållbart med ett ökande antal äldre.

I måndags fick den franska regeringen igenom bland annat en höjning av huvudregeln för pensionsålder till i Västeuropa högst vanliga 64 år – onödigt lågt men ett steg framåt mot att välfärd upprätthålls med arbete. Beslutet genomfördes med det som i fransk grundlag motsvarar att en regering i andra länder ställer förtroendefråga på att en proposition går igenom, och avgår ifall den förlorar.

I Frankrike är ordningen i stället att regeringen kan få sitt förslag antaget utan omröstning, men att detta snabbt kan rivas upp med misstroendeomröstning mot regeringen. I måndags vann regeringssidan mot två sådana misstroendeförslag. Pensionsreformen går därmed vidare.

För att fälla regeringen har yttre vänstern samspelat med den extrema högern, i Frankrike leds båda av uppenbara Putinstödjare. Landets orepresentativa och oansvariga fackliga topporganisationer har satt igång politiska strejker. Med antiparlamentariska metoder har de försökt tvinga regeringen på knä. Våld på gatorna, bränder och angrepp mot partiexpeditioner har förekommit.

En del borgerliga som vill undergräva en reformkraftig mittenregering har i det läget spelat med i yttre högerns och yttre vänsterns taktik och en del av deras ledamöter röstade för misstroendeförklaring.

De har inte lyckats. Och det som pågått i fransk ytterkantsopposition är inget som förtjänar att ses med drömska 68-ögon och nyhetsrapporteras med överslätande kravallromantik.

Åke Wredén är tidigare medarbetare på ledaredaktionen.