Antalet kommunala bolag har ökat i det tysta sedan 1970-talet. Det finns anledning att syna – och ifrågasätta – utvecklingen.
Få kommuner är på samma nivå som Göteborg, de kommunala bolagens Mecka, som äger 71 bolag. En genomsnittlig svensk kommun äger sex bolag.
Men antalet kommunala bolag har ökat stadigt i Sverige, utan att det lett till vidare debatt eller utredning.
I en nysläppt rapport från Studieförbundet Näringsliv och Samhälle (SNS) tittar nationalekonomen Andreas Bergh och statsvetaren Gissur Ó Erlingsson närmare på vad utvecklingen beror på och dess implikationer.
En förklaring till att det är lockande för kommuner att bolagisera verksamhet har, enligt rapporten, varit önskan att göra effektiviseringsvinster – något som internationella studier pekar på är möjligt. Åtminstone inom vissa verksamhetsområden.
Det är ett i grunden gott syfte. Mindre gott är att fler kommuner uttryckligen använder bolagsformen för skatteplanering. Årligen undanhåller kommunerna uppemot en miljard svenska kronor från staten genom den formen av upplägg.
Att man kan spara några kronor inom exempelvis äldreomsorgen och således balansera budgeten innebär dock inte att organisationsformen faktiskt är lämplig för verksamheten.
Dessutom måste de upplevda vinsterna ställas mot de potentiella nackdelarna, och de är flera. Bergh och Erlingsson pekar på att kommunala bolag riskerar att snedvrida konkurrensen, till nackdel för privata företag.
Insynen i kommunal verksamhet minskar också när den drivs i bolagsform. Dessutom har kommuner med väldigt stort antal kommunala bolag både högre kommunalskatt och högre uppfattad korruption än kommuner med ett mer modest ägande.
Slutligen finns det problematiska oklarheter kring de dubbla stolar som ofta uppstår när kommunpolitiker sitter i styrelsen för kommunala bolag. Ska de se till bolagets bästa? Kommunens bästa? Eller företräda sitt parti?
Svaren skiljer sig åt mellan politiker, och en tydlig skillnad i synsätt finns mellan vänsterpolitiker från V, S och MP – som i högre grad säger sig företräda partiintresse – och politiker från partierna som står mer till höger. Vilket synsätt som är rätt går att debattera. Men otydligheten är problematisk då den skapar oklara förväntningar och riskerar att försvåra styrelsearbetet.
Sammanfattningsvis är det lätt att hålla med om rapportförfattarnas slutsats: att det behöver tas ett bredare grepp om kommunala bolag i en utredning.
Men även med många obesvarade frågetecken finns det all anledning att vara tveksam när politiker vill leka entreprenörer – särskilt när det sker inom områden långt ifrån kommunens kärnverksamhet, som kultur-, restaurang- eller hotellverksamhet. För när det går är fri företagsamhet alltid att föredra.
Mimmie Björnsdotter Grönkvist är fristående liberal skribent.