Kommuner och landsting har under många år upplevt ett allt större behov att hålla kostnaderna nere. Det upplevs ofta negativt, men har en positiv funktion.
Det positiva är nämligen att den offentliga och skattefinansierade verksamheten tvingas bli effektivare. Nu kan det i och för sig hävdas att sparande inte leder till ökad effektivitet; alltför ofta blir det neddragningar som slår mot verksamhetens kvalitet.
Det bästa sättet att öka effektiviteten är i dagsläget att kommunerna samarbetar i en ökad utsträckning. Mellan Katrineholms och Vingåkers kommuner finns sedan länge ett etablerat samarbete när det gäller skolorna, Viadidakt och räddningstjänsten. Inom kort kommer av allt att döma också ett samarbete att börja byggas upp inom kostverksamheten. Vingåkers kommun har det ärendet på sin agenda dessa dagar.
Men det finns gränser också åt andra håll. Nyligen skrev Kuriren om den avsiktsförklaring om utökad mellankommunal samverkan som kommunalråden i Katrineholm, Vingåker och Finspång har undertecknat.
I Tisnarbygden, som ligger i gränsområdet mellan de tre kommunerna, finns det mycket att göra. Där i gränslandet är den kommunala servicen dyr för respektive kommun samtidigt som befolkningen många gånger ställs inför vardagsproblem. Ett samarbete mellan de tre kommunerna gör servicen billigare för kommunerna och bättre för invånarna.
Hur samarbetet mellan kommunerna inom olika verksamheter ska lösas kan inte vara särskilt märkvärdigt att komma överens om. I all synnerhet som det finns en uttrycklig vilja hos de ledande företrädarna för kommunerna att lösa problemen och begränsa kostnaderna.
I besparingssyfte diskuteras också ofta kommunsammanslagningar. Det är emellertid inte en framkomlig väg. Även om vissa besparingar kan göras genom att administrationen blir enhetlig när kommuner slås samman, ökar inte befolknings- och därmed skatteunderlaget. Verksamheten som sådan kommer inte att bli märkbart billigare, snarare tvärtom.
Nu räcker det emellertid inte med att kommunerna ökar sitt samarbete. Det är helt nödvändigt att också landstingen gör det. Personer som bor i gränsområden mellan landsting bör ha en självklar rätt att välja var de vill ha sin sjuk- och tandvård. Bor de i ett landstingsområde och arbetar i ett annat, så ska vård ges där det är mest naturligt att få den.
Vid akuta händelser ska ambulans och räddningstjänst som är närmast användas. Det ökar tryggheten för invånarna och blir mest ekonomiskt i ett samhällsperspektiv. Detta ska självfallet också gälla statlig verksamhet som polisen, vilket lär bli fallet först när polisen blir en enda myndighet.
I och med att det inte blev något av den planerade regionbildningen, som avsåg att sudda ut gränser, får utvecklingen mot ett mer gränslöst samhälle tas i små, men riktiga, samverkanssteg.