Det finns sedan länge en modell för en varaktig fred mellan Israel, Palestina och kringliggande arabiska stater. Tvåstatslösningen brukar den kallas – en stat för palestinier bredvid Israel, och i fred med Israel.
På goda grunder ses den på många håll, numera också av rader av arabiska och andra regeringar, som en önskvärd utväg – även efter kriget som startats av Hamasregimen i Gaza, i större eller mindre samordning med makthavare i Iran.
En fred med två stater, i fred även med övriga grannländer, är dock vad några viktiga aktörer framför allt vill förhindra – inte bara på Hamas sida, hos Iran och dess klientmiliser på olika håll i Mellanöstern. Hamas har verksamt lyckats sabotera tidigare försök till fred. En tid skedde det med självmordsbomber på kaféer och i kollektivtrafik i Israel.
När Israel efter många år av internationella uppmaningar lämnade Gaza, tog Hamas makten där, och undertryckte all opposition. Gaza gjordes till bas för raketbeskjutning och andra militära aktioner mot Israel. Hamas blev en del av Irans maktapparat för krigföring genom ombud.
Fast det är inte hela bilden. Redan långt före senaste kriget ingick det i israeliske premiärministern Benjamin Netanyahus maktstrategi att Hamas skulle fortsätta att göra situationen omöjlig för Israels fredsvänliga partier. Det var med Netanyahustyrets samtycke och uppmuntran som fossilgaslandet Qatar slussade stora belopp i ekonomiskt understöd till Hamas.
För såväl Netanyahu som de extremistiska finans- och säkerhetsministrar han numera har i sin regering har ett starkt Hamas varit en tillgång. Hamas kunde försvåra uppkomsten av en fullvärdig palestinsk stat, omfattande stora merparten av Västbanken.
För att beskydda bosättarrörelserna, och därmed även deras fortsatta, ibland våldsamma, expansion på Västbanken, hade israeliska elittrupper kommenderats bort från Gazas gränstrakter. Dessa var därmed dåligt skyddade, när Hamas angrep i oktober.
Hamas hade kunnat göra Gaza till ett befästningsverk, med civilbefolkningens bostäder som betäckning för Hamas under jord skyddade militära förband. Men Netanyahu och en del av hans politiska bundsförvanter prioriterade successiv annektering av mer av Västbanken. Då var Hamas makt i Gaza en taktisk fördel, i att försvåra en politik bosättarextremisterna motsatte sig.
Hamas och dess iranska uppbackare har dragit stora olyckor över de palestinier de påstått sig försvara. Men faktum är också att den radikaliserade högern i Israel blivit ett inre hot mot Israels demokrati och framtidsmöjligheter. Den vill skaffa sig friare händer för att kunna gå hårdare fram på Västbanken – och för att ändra samhällsordningen i Israel.
Eftersom Israels Högsta Domstol kommit att bli ett hinder för en del godtycklig och diskriminerande behandling, både av israeliska medborgare och av palestinier på ockuperad mark, har yttre högern drivit Netanyahu till försök att vingklippa domstolen.
Risken har vuxit för en utveckling i riktning mot sådant som skett i Ungern – ett styre som cementerar sin makt genom att politisera domstolarna och skaka av sig rättsstatens begränsningar – och sedan kan fortsätta med att undertrycka eller kontrollera press och nyhetsförmedling.
Inte bara möjligheterna till fred och tvåstatslösning, utan även Israels fortbestånd som fritt land och en del av demokratiernas gemenskap, kan hänga på att detta krig följs av nyval och regeringsskifte i Israel.