Vid finansiell kris duger det inte med löftespolitiker

Ledare 6 oktober 2022 19:50
Detta är en ledare. Katrineholms-Kurirens ledarredaktion är oberoende liberal.

Efter pandemi och ett par år med bättre tider är det åter internationell stormvarning för finansiell oreda. Krig, räntor och inflation kan ge häftiga finansiella påfrestningar.

Bräckliga finansiella företag kan dras med i kedjor av konkurser. Det kan bli en del långsiktigt nyttiga saneringar efter bubblor uppblåsta med näst intill nollräntor.

Men det kan bli allvarliga kriser också. Det är inte uteslutet, snarare troligt, att de i så fall berör även Sverige, även om de inte hotar de största, systemkritiska bankerna. Vad mer som kan komma i gungning vid sammanbrott i högbelånade kommersiella fastighetsbolag är inte lätt att förutse.

 

Förmåga att omdömesgillt hantera finansiella krisförlopp behöver finnas både i själva regeringen och hos myndigheter. De senare är knappast problemet. Ny riksbankschef är utsedd, Erik Thedéen, statssekreterare hos Reinfeldtregeringen, sedan generaldirektör på Finansinspektionen. Hans efterträdare där är en utnämningsfråga av stor vikt.

Men statsråden i finansdepartementet? Det ser svagt ut, i vad en regering Kristersson kan hämta ur de två eller tre riksdagsgrupper som kan bli delaktiga. Det handlar inte bara om att hålla balans i budgetpolitiken, samspela med riksbanken – och stå emot kravmaskiner som anser sig ”borgerliga” och pockar på att få ha skördetid. Där är Elisabeth Svantessons uppträdande i opposition och medverkan till sanslösa utgiftskrav under pandemin milt uttryckt oroande.

Posten som finansmarknadsminister kan bli betydelsefull. Något statsråd bör ha djup insikt och förmåga att förstå och förklara krisåtgärder, och kunna stoppa missriktade men kortsiktigt populära krisinsatser.

 

När den svåra 90-talskrisen bröt ut avlöstes den kompetente och reforminriktade Allan Larsson (S) av de också mycket kompetenta Anne Wibble (FP) och Bo Lundgren (M), omgivna av en samling avsevärt duktiga tjänstemän. Sverige kom ur den krisen bättre än befarat. En grund lades för ihållande reformpolitik som kom att rädda välfärdssamhället från italiensk utförskana.

Sedan har en del onödiga risker tagits. Vid finanskrisen 2008-10 satt ett svagt kort, Mats Odell (KD), på den stolen. Men finansminister var Anders Borg (M). En rad tjänstemän som skolats under 90-talskrisen bidrog också till mycket skicklig och framgångsrik krishantering. Mats Odell byttes sedan mot en stabil fackminister, Peter Norman.

Koalitionspusslet satte sedan Per Bolund (MP) och därefter Åsa Lindhagen (MP) på posten – inte särskilt förberedda för just detta. Det var dock vackert väder, och de verkar ha lyssnat på sakkunniga. Magdalena Andersson placerade en av sina statssekreterare, Max Elger, som finansmarknadsminister, åter en fackminister med som det verkar stor erfarenhet och kunskap.

 

Finns någon liknande att tillgå nu? Riksdagsman Mats Persson (L) känner sig kanske kallad, men är i likhet med Elisabeth Svantesson belastad av sin oppositionstid. Han har hört till dem som smekt vårdslösa särintressen medhårs genom att motverka amorteringskrav och hacka på Finansinspektionen, alltså på den snart tillträdande riksbankschefen.

Det är verkligen inte meriter för vad som i tillspetsat läge kan bli en av de mest krävande ministerposterna.


 
 
 
 
 
 
Ämnen du kan följa