Västeuropa och Sverige behöver USA för sitt försvar

Amerikansk personal på Skaraborgs flygflottilj F7 i Såtenäs i samband med övningen mellan Sverige och USA.

Amerikansk personal på Skaraborgs flygflottilj F7 i Såtenäs i samband med övningen mellan Sverige och USA.

Foto: Adam Ihse

Ledare2020-11-19 15:14
Detta är en ledare. Katrineholms-Kurirens ledarredaktion är oberoende liberal.

Vad övade svensk och amerikansk militär tillsammans för en vecka sedan? Särskilt ett inslag belyser att det mycket handlar om trovärdigt skydd för de tre små baltiska demokratierna.

Flygförband från en bas i Storbritannien och amerikanska specialstyrkor som fanns i Västergötland fördes över till Estland. De eskorterades av svenskt jaktflyg över Gotland. Sista biten in i Estland tog det tyska flygvapnet över. Det som övas är i hög grad samverkan i snabba gemensamma operationer ifall Estland eller något annat av de baltiska länderna skulle stå inför ett akut ryskt hot.

De är små länder. Natostyrkorna som är stationerade hos dem är relativt små. Möjligheten till snabba förstärkningar om kris hotar är betydelsefull. Det ska vara trovärdigt att rysk ockupation av en demokrati vid Östersjön inte kan ske utan allvarlig militär konfrontation med Nordamerika och Europa. Den trovärdigheten är viktig även för Sveriges och Finlands säkerhet.

Inte bara detta, utan hela sammanhållningen i Nato har varit i gungning under Donald Trumps fyra år i Vita Huset. Hans ovilja och aggressivitet mot en rad av USA:s europeiska och andra allierade var välkänd redan då han tillträdde. Att ansvarsfulla personer i både Europa och USA lyckats klara av dessa fyra år var ingen självklarhet. Det har skett trots Trump, inte tack vare Trump.

Trump och den mer högerextrema kretsen bland hans medarbetare har haft en förkärlek för en hel rad auktoritära eller rent diktatoriska stater, och har inom EU främst uppskattat de auktoritära regeringarna i Ungern och Polen.

Men Trump har också varit rörig och ineffektiv. Ett verkligt utträde, eller långtgående sabotage av Nato, har legat i korten, men har förblivit hotelser och yvigt prat. De som haft praktiskt ansvar i försvarsmakten har till stor del kunnat fullfölja det som gällde tidigare. Nato:s generalsekreterare Jens Stoltenberg, tidigare socialdemokratisk statsminister i Norge, har under besvärliga omständigheter lyckats hålla ihop de västliga och norra delarna av Natosamarbetet. Turkiet är däremot i praktiken på väg ut, och liknar alltmer Ryssland i sitt politiska system.

Att Joe Biden tillträder betyder inte att behovet upphört av bättre militär samverkan i Västeuropa och förstärkningar av de många svaga områden som finns – inte bara i Sveriges utan också i flera Natoländers försvarsmakter. Bland annat behövs ett bättre defensivt skydd mot den ganska stora ryska upprustningen med robotar som kan nå nästan hela Västeuropa.

Det pågår en lite onödig ordväxling mellan Frankrikes president och Tysklands försvarsminister: Ska den förstärkning som framtvingas betecknas som en ”europeisk autonomi”. En så stor europeisk försvarskraft att den ensam avskräcker Putins möjliga aggressiva framstötar är inte realistisk. Men behovet av samordnad västeuropeisk förstärkning, och av en samverkan som gör den kostnadseffektiv, är stort. Det gäller även Sverige.