Verkligheten har inte mycket likhet med de begränsade samhällsekonomiska ståndpunkter som det viftades med i våras eller i valrörelsen.
Det går i Sverige att se en problembild som är en mindre drastisk, men likväl allvarlig, version av den i Storbritannien, i USA och på några andra håll. Den ekonomiska politikens båda huvuddelar drivs åt motsatta håll.
En inflationsvåg har kommit utifrån. Penningpolitisk inbromsning med både höjd styrränta och mindre riksbanksköp av värdepapper har blivit nödvändig. Det kan argumenteras för att den borde ha påbörjats tidigare, men nödvändig är den.
Finanspolitiken – budgetens utgifter och de skatter som tas ut – kan komma att dra åt det motsatta, expansiva hållet. Regering och riksdag motverkar då riksbankens åtgärder och ökar inflationstrycket.
Med detta följer då att penningpolitiken behöver skärpas än mer, för att hindra att inflationen biter sig fast och övergår i en skadlig spiral. Därmed ökar också risker för finansiella krisförlopp inom fastighetsmarknad och kreditväsende.
Löftespolitik i valrörelsen kan ställa till det illa nu. Det är stora, och växande, behov av miljarder till en del statlig och kommunal verksamhet. Det är säkerhetspolitikens olika delar, inte minst militär personal och utrustning. Det är också följder av den ändrade åldersstrukturen, som i snabb takt undre några år driver upp personalbehovet i kommunal äldreomsorg. Även sjukvården påverkas, om än inte lika mycket.
Det finns ett behov av ökat skatteuttag och av återhållsamhet i fråga om flera slags utbetalningar till privat köpkraft. Valrörelsen har, i den mån några besked ska sökas där, låtit som om det motsatta var fallet. Det har, bland mycket annat, förespeglats mer pensioner utan inarbetade pensionsrätter.
Från delar av det regeringsunderlag som nu prövas har det utlovats skattesänkningar, och stora bidrag till energikostnader. Samtidigt har det sagts nej till finansiering där undantag tas bort så att mer skatteinkomster betalar sänkta andra skatter
Det pekar mot en i detta läge alltför expansiv budget, som kan bli ännu mer expansiv genom det parlamentariskt bräckliga underlaget. För att hålla igen kan besparingar och nedskärningar i en del utgiftsposter då drivas för långt, och i en del fall ställa till mer skada än nytta.
Tar de sig inte samman kan väntas att politiken driver fram större räntehöjningar. Utgångsläget inför en internationell konjunkturnedgång med åtföljande belastning på arbetslöshetsförsäkring och skatteunderlag blir besvärligare.
Något som borde skrämma upp de som sitter och regeringsförhandlar är hur den nya brittiska regeringen lade fram en riskabelt expansiv tilläggsbudget. Sänkta inkomstskatter – och stora bidrag till att betala energiräkningar – drev fram akut kris på penning- och valutamarknad, som krävde en dramatisk centralbanksutryckning.
Det är också ett orostecken att de i opposition ledande finanspolitiska talespersonerna, i vart fall hos M och L, har agerat slagordsmakare och förenklare. Det kan ifrågasättas om de är vuxna en uppgift att inför ett krisförlopp klara både att hålla ordning i statsfinanserna och att hantera samspelet med riksbanken.