Ska fler vara på arbetsmarknaden och ha jobb måste det gå att flytta till regioner där efterfrågan på arbetskraft växer mest.
Det gäller inte bara dem med redan god ekonomi. Vägen till de stabilare inkomsterna går ofta över vikariat, deltidsstudier och egenföretagande i service- och andra yrken. Människor bildar ofta familj och byter bostadsort under de år då studier och tillfälliga jobb så småningom följs av långvariga anställningar eller etablering av egna småföretag.
I bostadsbolag och i bostadspolitik behöver man se även den delen av verkligheten. Nya bostadshus ger flyttkedjor. I slutändan underlättas att några hyr eller köper bostad, på helt annat ställe än där ett nytt hus uppförts. Men detta behöver fungera även för dem som har skakig ställning på arbetsmarknaden eller försöker ta sig in där.
Fyrkantiga krav på inkomst, eller på att den ska komma från fast tillsvidareanställning, kan lätt göra skada. De ska inte skruvas upp tills de skapar vallgravar mellan kommuner och stänger vägen in till tillväxtregioner. Detta gäller hela Mälardalsregionen och kringliggande län.
Ju mer dessa blir en del av en större, expansiv arbetsmarknad, desto mer förbättras förutsättningar för ökad sysselsättning och stigande inkomster. Så även i städer som Katrineholm, Flen eller Eskilstuna, som länge haft stora skillnader mot Stockholm, Västerås eller Linköping.
Största hindret är obalansen på bostadsmarknaden i den större Stockholmsregionen. Trångboddhet och svårigheter att flytta till nya jobb förvärras av prisutvecklingen. I en rad, ofta rika, kommuner är viljan för liten att släppa fram planer för nya bostadshus. Höga byggkostnader är ett annat stort hinder. Ett mer industrialiserat, effektivare byggande behövs.
Men en kommun kan även sätta krokben för sig själv. Så kan det gå med riktlinjer tänkta att kraftigt försvåra inflyttning av personer utan fast, säker inkomst. Sådant kan motverka att den större arbetsmarknaden fungerar väl. Kommunstyrelsen i Eskilstuna har just levererat ett exempel, i ägardirektiv för bostadsföretaget om skärpta inkomstkrav. Samma dag klubbade den ett bostadsförsörjningsprogram som underströk det kommunala ansvaret för att särskilt utsatta personer som blivit bostadslösa kan få tak över huvudet.
Än mer påfallande än den skavande motsägelsen var de yviga tonfallen – fast bara i den ena delen – från de mest ledande hos S och M. De riktade udden mot inflyttande med svaga inkomster som försöker etablera sig på svensk arbetsmarknad. De sattes i kontrast mot att främja inflyttning av främst väletablerade inkomsttagare.
Att villatomterna ska bli fler är dock inte konstigt. Det finns relativt god försörjning med flerbostadshus i Eskilstuna. Byggandet av småhus låg ett antal år på anmärkningsvärt låg nivå, till skillnad från studentbostäder och vårdboenden för äldre – där mer dock kommer att behövas.
De till synes skarpa formuleringarna om inkomstkrav är i mycket ett tecken på i vilka vatten politikens taktiker nu alltför gärna fiskar. Om de nya kraven kommer att göra stor praktisk skillnad blir en annan sak. En del gäller helt nybyggda hus, där hyrorna hur som helst knappast kan locka familjer med låg betalningsförmåga.
Men det behöver bli måtta på restriktiviteten. Annars blir den lätt ett hinder mot att flytta till större jobbchanser.