Den tyska utrikesministern Annalena Baerbock tillhör det gröna partiet. Om Finland och Sverige sade hon nyss att båda länderna ”i princip redan är medlemmar i Nato”. Det hon syftade på är att svenska och finländska förband och vapensystem i åratal varit anpassade till Natostandard. De ska kunna fungera ihop med Natoländers styrkor, i både freds- och krigstid.
Söndagens positiva Natobeslut i Socialdemokraternas partistyrelse är inget omvälvande ideologiskt skifte. Detta är på mer än ett sätt lättare att förstå mot bakgrund av påpekandet från Annalena Baerbock.
För det första är Natointrädet ingen plötslighet. Det har på en rad sätt förberetts i både Sverige och Finland, med teknisk anpassning av vapensystem, olika samarbetsavtal, officerare på plats i Natohögkvarteret, samt samarbete och samordning i många olika frågor.
Detta har för svensk del haft en bakgrund i ett samarbete om bland annat signalspaning som inleddes för flera årtionden sedan. Senare tillkom att förband från många länder behövde fungera tillsammans i internationella operationer, med eller utan FN-mandat.
Samordningen med Natoländer intensifierades på flera sätt när Putinregimen i Ryssland uppträdde alltmer aggressivt, mot Georgien, i Syrien och från 2014 med militära angrepp mot Ukraina och annektering av Krim. Hotbilden även mot Norden, och än mer mot de tre små baltiska demokratierna, var uppenbart förvärrad.
Av en händelse inträffade annekteringen av Krim på bara några få månaders avstånd från ett riksdagsval i Sverige som följdes av regeringsskiftet 2014. Det allt närmare Natosamarbetet som sedan följde kom därmed att ske med socialdemokratisk statsminister, och med försvarsministern Peter Hultqvist (S) som ansvarig fackminister. Det som gjordes skedde med stöd av de fyra partierna som hade ingått i Reinfeldtregeringen.
För det andra: Lika lite som de nationella besluten om att söka fullt medlemskap är Natoalliansen som sådan en organisation som i demokratiernas partipolitik är vänster eller höger. De gröna partierna i Tyskland och Finland har numera blivit engagerade anhängare av den allians som är skapad av socialdemokrater, liberaler och konservativa i Västeuropa tillsammans med båda de stora partierna i USA. Det är fortfarande denna bredd som är kärnan i Nato, som är en defensiv allians.
Den har överlevt tider med Charles de Gaulle i Frankrike och den auktoritäre isolationisten Donald Trump i USA. Men, vägen till Nato går inte bara på ena eller andra sidan blockgränsen i Sverige. Generalsekreteraren är Jens Stoltenberg, tidigare norsk socialdemokratisk statsminister. I nästan alla Natoländer är alliansen en gemensam ståndpunkt och ett gemensamt ansvar för partier från demokratisk vänster till moderat höger.
Länder som ingår, av strategiska eller historiska skäl, men är auktoritärt och odemokratiskt styrda, är för närvarande främst Turkiet och Ungern. De vållar problem och de kan vara säkerhetsrisker, så de behöver hanteras med gemensam fasthet av höger, vänster och mitten i de många länder som står för de värden som samarbetet har som grund.
Svensk politik behöver lära sig att även i Natofrågor fungera ihop med motsvarande och likasinnade partier i andra Natoländer. Det är inte bara för yrkesmilitärer som arbetsuppgifterna breddas en del.