De sörmländska kommunpolitikerna har nu uttalat sig om mörkläggningen av coronasmittan i äldreomsorgen. Deras kommentarer imponerar inte.
Ett argumentationsspår är att markera avstånd. Det heter att tjänstemännen ansvarar för frågan och att politikerna inte vet och behöver inte veta särskilt mycket om hur smittspridningen ser ut i äldreomsorgen.
– Jag vet om att vi har haft smittspridning. Men jag som politiker har inte haft behov av att veta exakt hur många, säger Ann-Charlotte Munter (S), kommunstyrelsens ordförande i Flen. Hon syftar på antalet smittade.
Om politiker vet så lite är det anmärkningsvärt. Större delen av kommunpolitikens fokus ligger nu på coronakrisen. Smittans förekomst i äldreomsorgen, och vidhängande frågor som behoven av skyddsutrustning, har dominerat nyhetsrapporteringen i flera veckor.
Nog borde det ha fått politikerna, medborgarnas lokala företrädare, att inte bara en gång utan kontinuerligt ställa frågan i sina organisationer: Var står vi? Hur ser smittspridningen ut i våra verksamheter? Hur hanterar vi det och vilken hjälp behöver vi?
Kommunpolitikerna uttrycker också förståelse för tjänstemännens ovilja att lämna ut uppgifter.
– Det är inte alltid så enkelt för en enskild medarbetare att veta vad som är rätt och fel när det kommer till sekretess, säger Jimmy Jansson (S), kommunstyrelsens ordförande i Eskilstuna.
Sådan osäkerhet och rädsla finns säkert med i bilden. Men det var inte så Eskilstuna och sju andra kommuner (alla förutom Strängnäs) motiverade sina nej på tidningens begäran. De hänvisade inte till sekretess utan till att de saknade de begärda uppgifterna, som de i själva verket hade.
Den här frågan hanterades inte heller av ”en enskild medarbetare” utan av gräddan av kommunernas och regionens tjänstemän. De kunde ha löst sin osäkerhet på det sätt som är föreskrivet, med noggrann sekretessprövning av alla uppgifter. Om det hade gjorts hade man under alla omständigheter med lätthet lämnat ut åtminstone delar av det som begärts, exempelvis det totala antalet smittade och avlidna i kommunens äldreomsorg.
Så skedde inte. Kommunerna gjorde inte självständiga och noggranna prövningar. I stället bestämde de sig gemensamt för att inget skulle lämnas ut, i flera fall till och med innan de hade fått själva begäran, och hittade sedan på svepskäl.
Kommunpolitikerna uttrycker fortsatt förtroende för sina högsta tjänstemän. Som besked i stunden kan det vara rimligt. Förtroende måste officiellt finnas till det ögonblick då personen skiljs från tjänsten.
Men det kan också vara så att politikernas förtroende för cheferna är genuint, att de uppriktigt anser att inga större fel har begåtts, att konspiration i syfte att mörklägga spridningen av en allvarlig sjukdom är ursäktligt beteende. Alternativt har de vetat mer om tjänstemännens förehavanden än vad de nu ger intryck av.