Vad vilja riksdagspartierna?

Det går bra, riktigt bra, för Socialdemokraterna i opionsmätningarna just nu. Men frågan är om de nya väljarna går till S för deras politik eller för att de är missnöjda med sitt gamla parti.

Det går bra, riktigt bra, för Socialdemokraterna i opionsmätningarna just nu. Men frågan är om de nya väljarna går till S för deras politik eller för att de är missnöjda med sitt gamla parti.

Foto: Hanna Franzén/TT

Ledare2023-06-06 18:59
Detta är en ledare. Katrineholms-Kurirens ledarredaktion är oberoende liberal.

Det är tre år kvar till nästa valrörelse och val. Det går därför att fråga sig om det är någon vits att ägna SCB:s senaste partisympatiundersökning (PSU) någon större uppmärksamhet. PSU anses visserligen vara viktigare och mer trovärdig än många andra opinionsundersökningar. Val vinns dock på valdagen och det är långt till nästa. 

Men arbetet att övertyga väljarna att lägga sin röst på ett visst parti måste börja långt innan dess. PSU ger en indikation om detta arbete kommer att innebära en tre år lång uppförs- eller nedförsbacke. 

Men vad visar då den senaste undersökningen? Endast ett parti, Socialdemokraterna, har en säkerställd ökning. 38,6 procent av väljarna skulle lägga sin röst på partiet om det var val i dag. S har ökat med 8,3 procentenheter sedan valet och har lockat väljare från samtliga riksdagspartier med undantag för Vänsterpartiet. Men partiet tappar också – cirka 0,9 procent av deras väljare går till gruppen ”vet ej”.

Frågan som partiet måste sig är varför väljarna strömmar till partiet. Är det för att de är övertygade om att partiet har en bättre politik än andra partier eller rör det sig snarare om antipatier mot det parti de lämnat? I sin valanalys tar S själva upp detta potentiella dilemma och konstaterar att de måste satsa på politikutvecklingen och helt enkelt måste ”ha en politik som är tillräckligt attraktiv i sig själv”.

Det är inte svårt att hålla med. 

Det går visserligen inte att säga hur många de är, men en del av de väljare S lockat till sig lär mest av allt vara missnöjda med partierna de lämnat. Den typen av väljare är inte trogna – i synnerhet som S inte direkt pekar med hela handen och berättar hur samhällsproblemen ska lösas. 

S är dock inte det enda riksdagspartiet med ett oklart politiskt budskap. 

Centerpartiet har minskat med 2,5 procentenheter sedan valet och hamnar strax över riksdagsspärren med 4,2 procent. Bytet av partiledare har hittills inte varit någon succé och det är oklart vilken politik partiet vill föra. Ska partiet fortsätta att hålla sig ovanför spärren behöver Centern presentera en tydligare politik. 

Samtidigt kunde det ha varit värre. 

Både L och KD hamnar under riksdagsspärren. L får 3,4 och KD 3,7 procent. Väljartappet borde inte förvåna. De mindre partierna i en regeringskoalition brukar straffas av väljarna. KD får stå till svars för svikna vallöften om generösa elstöd och sänkta priser på drivmedel. L får hantera väljare som är besvikna över att L inte blivit den garant för liberala värden de hoppats på. 

Moderaterna står still sedan valet med 19,1 procent. Men har tagit tillbaka titeln som det största partiet till höger om blockgränsen. Detta, då SD har minskat med 2,5 procentenheter sedan valet till 18 procent.

Tidöavtalet är en kompromiss, som partierna mer eller mindre villigt står bakom. Nu måste de hålla fast vid överenskommelsen samtidigt som de måste förmedla partiets egen politik till väljarna. Det är en svår balansgång. Men ska väljarna lägga sin röst på dem på valdagen krävs det att de har ett tydligt politiskt budskap och besked om framtiden. De har tre år på sig.