Putinregimens krig i Ukraina tvingar många ukrainare på flykt. På onsdagen räknade UNHCR att över 874 000 lämnat landet sedan i torsdags. Och det lär fortsätta öka i takt med att den ryska arméns fortsätter sitt brutala krig i landet. Omvärldens svar måste vara att straffa angriparen och ge skydd åt dem som flyr.
De flesta flyende ukrainarna tar sig till grannlandet Polen. Andra flyr till Ungern, Moldavien, Rumänien och Slovakien. Än så länge är antalet ukrainska medborgare som sökt skydd i Sverige litet. Enligt Migrationsverket handlar det för närvarande om 360 personer. De flesta av dessa har befunnit sig i Sverige redan innan ryska armén invaderade Ukraina i massiv skala.
Antalet ukrainska asylansökningar kan öka. Ukrainare med biometriskt pass har laglig rätt att ta sig till ett EU-land och stanna där i tre månader under en halvårsperiod. Väl där eller här får de söka asyl. Det betyder inte automatiskt att det blir många ukrainare som söker sig till Sverige. Migrationsverket och svenska kommuner gör ändå klokt i att förbereda sig för att antalet kan bli större även här.
Men många politikers intresse för en del förberedelser är dock svalt och nära noll. Utvecklingen i svensk flyktingpolitik har de senaste åren varit bedrövlig. Inte ens ett pågående krig i vårt närområde lyckas rubba de politiker som i flera år upprepat samma sak: Sverige ska inte tillbaka till den situation vi hade 2015. Från regeringen är det mycket prat om att det är andra EU-länder än Sverige som bör ta emot ukrainska flyktingar.
När Sverige i november 2015 införde gränskontroller mot Schengenländer och ställde krav på id-kontroll för resa från Tyskland och Danmark, lovades det även att vårt lands kapacitet för mottagning och etablering av asylsökande skulle förbättras. Det var då inte frågan om att hantera de låga nivåer vi ligger på i dag, utan om att samhällets olika delar skulle ha förmågan att ta emot ett större antal människor på en och samma gång. Dessa löften har det inte blivit mycket av.
Visserligen har myndigheter och experter undersökt flaskhalsar och brister i mottagningssystemet. Men vilka konkreta åtgärder det utmynnat i är oklart. Politiker har i stället varit intresserade av att göra det svårare för dem som söker skydd i Sverige. Senast i raden är regeringens planer på att skrota EBO-lagen.
Bestämmelsen innebär att asylsökande får behålla sin dagersättning från staten om de bor i ett boende som de själva hittat. Resultatet är att många flyttar dit familj och vänner bor och där arbetsmarknaden ofta är större. Men sådant verkar dirigenterna i S-regeringen inte vilja se mer av. Att alternativet är anläggningsboenden i någon avkrok med redan hög arbetslöshet vill de inte prata om.
Inte heller ska man underskatta den avlastning för staten som EBO-lagen innebär. Det tar tid och kostar pengar att hitta och upphandla bostäder. Kan asylsökande ordna detta på egen hand är det bra både för stat och människa. Men det är också en fråga om beredskap. Hade EBO-lagen inte varit på plats hösten 2015 hade trycket på myndigheterna varit mycket större.