Kommunsektorns ekonomi är en huvudvärksfråga, även inför höstens statsbudget. Såväl en del smärtsamma besparingar som skattehöjningar kan väntas bli konfliktfrågor i en del regioner och kommuner.

Omsvängningen från stora överskott till stora underskott 2023 och 2024, är häftig. Den har utlöst krav på att regeringens budgetförslag ska ge åtskilliga miljarder i tillskott till regionerna och kanske även till kommunerna.

Det är troligt att regeringen föreslår ett del sådant. Oppositionspartier kommer säkert att yrka på högre belopp.

Men som så ofta är verkligheten krångligare än slagorden. Det är väldig skillnad mellan regionerna och kommunerna. De senare samlade ihop 116 miljarder kronor i överskott under åren 2020–2022. Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) förutsåg i maj att deras sammanlagda överskott i år blir bara åtta miljarder, mindre än vad som behövs för långsiktig ekonomisk stabilitet.

2024 blir det värre med totalt sju miljarder i underskott. Men det ska ställas mot vad som samlats i ladorna. Katrineholm började till exempel det här året med 83,6 miljoner  i sin resultatutjämningsreserv. Lilla Vingåker har förhållandevis mer, 31,8 miljoner.

Regionernas läge är dock mycket mer ansträngt i år, och blir än värre 2024. Men sedan förutser SKR en snabb vändning tillbaka mot mer stabil ekonomi.

Sammanlagt byggde regionerna upp 50 miljarder i överskott 2021–2022. Men underskotten i år och nästa år beräknas bli 14 respektive 20 miljarder. Vad det kan ställla still med  i sjukvården är en huvudförklaring till att det kan bli en stor fråga även i riksdagens budgetbehandling. Region Sörmlands resultatutjämningsreserv på 911 miljoner kan väntas bli helt utplånad i år, så att inget är kvar till det svårare året 2024.

Blir det i höst en rad höjningar av regionernas skattesatser skärper det skatteuttaget på alla insatser i yrkesarbete. Det är något som verkligen inte behövs om det ska vara någon styrsel på den ekonomiska politiken.

En stor del av sjukvårdens kostnadsökningar kommer av pensionskostnader. En mindre del beror på ett nytt kollektivavtal där årliga avsättningar till de anställdas avtalspensioner ökas en del. Det har regionerna som arbetsgivare gjort med öppna ögon, för att få igenom annat i avtalen. Detta kan de inte begära att staten ska täcka upp för.

Men sjukvården har även belastats hårt av inflationspuckeln 2022–2023, delvis som ännu en följd av ett forntida pensionsavtal för främst särskilt högavlönade. Då sattes det inte av pengar när skulden uppkom. Nu ges dock samma inflationsskydd som för låginkomsttagares statliga garantipensioner.

Detta gamla systemfel kan inte få skada sjukvårdens kvalitet. Men å andra sidan upphör det akuta problemet när inflationen sjunker tillbaka. 2025 blir mycket lindrigare. 2026 väntas regionerna vara tillbaka på ett resultat motsvarande vad de hade 2022.

Slutsatsen bör bli att det staten gör med generella extra bidrag för att dämpa smällen riktas till regioner, inte till kommuner, och framför allt är tillfälligt, under ett eller två år.

Vad gäller kommunerna är deras läge mycket olikartat. Deras befolkning är så olika i ålder att den snabba ökningen av äldrevårdsbehoven de kommande åren ger högst olika belastning. Här är det den kommunala kostnadsutjämningen som behöver anpassas, medan generella statsbidrag inte kan träffa rätt.