I pandemin krympte även 1 maj-politiken. Stefan Löfvens tal och annat som blev kvar flyttades till nätet. Ett undantag var en demonstration i Stockholm.

Den organiserades av sådana som förnekar covid-virusets farlighet och protesterar mot restriktioner som ska förhindra smittspridning. Folksamlingen anordnades för att bryta mot råd och föreskrifter. Den marknadsfördes livaktigt på minst ett håll i SD-kretsarnas propagandaapparat, i den nättidning som avlöst det tidigare partiorganet Avpixlat.

Något pandemin inte ändrat är hur SVT:s partiledardebatter, som det blev dags för 2 maj, bidrar till polariserande blockpolitik. Tonläget försvårar den mer konstruktiva, kompromissinriktade dialog mellan seriösa partier som skulle behövas.

Tre partiledningar, som vill framhäva sig själva som ”borgerligare” än andra, har nu en maktstrategi byggd på fortlöpande samspel med radikalhögern. SD tänks leverera mandatunderlag för budgetar och många kontroversiella lagpropositioner. För detta kommer ett pris att få betalas i frågor SD prioriterar, sådana som SD vill använda för att än mer polarisera politiken.

I den maktstrategin ingick på söndagen ett utspel inför TV-debatten. I riksdagsutskottet läggs gemensamma yrkanden från M, SD, KD och L i sju av de många delfrågorna i regeringens proposition efter utredningen om integrationspolitiken. Åter var det illusionsnummer, ägnat att fördunkla de verkliga sammanhangen.

Det var en uppvisning av tre partiers försök att göra ”borgerligt” liktydigt med att stödja sig på SD. Yrkandena det gäller är närmast hämtade från en L-motion, som delvis strider mot samma partis program. Men de förslagen verkar hur som helst inte få majoritet. 

Riksdagsbesluten blir av allt att döma desamma oavsett försöket att posera tillsammans med Åkesson. Han fortsätter också att kräva betalt i ännu mer långtgående antiliberala åtgärder. Tre partiledningar följer en kurs som leder ”borgerlig” politik mot ett djupt dike.

Nu har man sökt Åkessons stöd för att ytterligare inskränka familjeåterförening och ytterligare begränsa humanitära hänsyn. Det måste svida särskilt illa hos dem inom L och KD som fortfarande kommer ihåg, och skulle vilja försvara vad som varit dessa partiers grundläggande värden – innan nuvarande partiledningar lyckades ta över.

Från lördagens majtal kan noteras att statsministerns kritik av en rad friskolors system med fleråriga köer är befogad. De har blivit en metod att styra elevunderlaget för att få en större social snedvridning, och därmed även motverka föräldrars rörlighet på arbetsmarknaden.

Men nog borde Stefan Löfven i vårdfrågorna kunna hålla sig borta från den vaga men vilseledande mytbildningen, där ord som ”årtionden av vinstjakt och kostnadspress i välfärden” ger intryck av fortskridande social nedskärning. Som upprepade gånger visats av SKR (Sveriges Kommuner och Regioner) har standard och real utgiftsnivå i välfärdsverksamheterna under de senaste årtiondena i ganska jämn takt ökat något mer än vad löner, priser och befolkningens sammansättning skulle leda till.

I genomsnitt för landet har det inte varit nedskärning utan utbyggnad. Så har det fortsatt med växlande regeringar. Även socialdemokraterna har lyckats bättre tack vare att de använt sig av upphandling och av rationaliseringar.