Långa rader av internationellt verksamma svenska företag har erfarenheten att ordningen med kollektivavtal i Sverige blivit en tillgång, inte en belastning.
SKF:s verksamhet i Sörmland är en del i en koncern med tillverkning och försäljning på många håll i världen. Ordnade relationer mellan ansvarsfulla, avtalsslutande parter bidrar till lugna och stabila förhållanden på arbetsmarknaden. Lönefrågor kan vanligen hanteras med en flexibilitet inom avtalens ramar, och tvister i andra frågor klaras ut under fredsplikt. Risken för både störande domstolsprocessande och statliga ingrepp i lönesättningen begränsas.
Det ger en trygghet för både anställda och arbetsgivare. Framför allt i industriell verksamhet i privat sektor har det länge varit ett svenskt framgångsrecept. Parterna som på arbetstagarsidan har huvudrollerna i de utlandskonkurrerande branscherna är IF Metall respektive Unionen. Det är dessa förbund Teslas svenska dotterbolag får möta den dag det inträder som medlem i berörd arbetsgivarorganisation.
Med SKF är det som med andra internationellt handlande och tekniskt avancerade företag – Volvo CE, Outokumpu och Scania för att ta fler exempel i det här landskapet. Det som duger bra i sådana företag borde duga för Tesla också.
Det är inga franska fackföreningar, dåligt representativa och eldfängt militanta, som utländska industriella arbetsgivare får att göra med i Sverige. Det är de parter på fack- och arbetsgivarsida som bär upp Industriavtalet. Detta har i ett perspektiv på mer än ett par årtionden bidragit till som regel låg inflation, höjda reallöner och god produktivitet.
Det är just dessa parter – som Teslas koncernledning påstår sig inte vilja ha med att göra – som genom att sätta märket för lönerörelserna har haft stor betydelse för att förbättra samhällsekonomisk balans och stärka Sverige som hemort för internationella företag.
Det har gjorts gällande från Teslaledningens sida att de inte vill ha avtal med fackliga organisationer någonstans i världen. Särskilt i Sverige och liknande länder är detta ett irrationellt, självskadande uppträdande. Tesla har för en tid varit pådrivande inom viktig teknik för miljövänliga transporter. Men det ändrar inte på behovet av normala och rimliga relationer till bland annat arbetsmarknadsorganisationer – i länder där marknadsekonomin fungerar väl med avtalslösningar och balans mellan parterna i arbetslivet.
Teslas attityd passar lättare in i länder där facklig verksamhet är undertryckt som en del av annat politiskt förtryck. Inställningen att vara mot avtal kan även, åtminstone delvis, fungera där facken av andra skäl är svaga eller gjort sig odugliga som avtalshållande aktörer.
Men detta är Sverige – likaväl som Tyskland är Tyskland och Finland är Finland. Att dogmatiskt förkasta det som det som den stora delen av näringslivet har utformat i samspel med arbetstagarorganisationer är att göra sig misstrodd både hos arbetstagare och hos många som har ansvaret i andra företag.
En ytterst viktig kundkrets för en biltillverkare som Tesla är de företag som håller anställda med tjänstebilar. Varför ska dessa andra företag ha kvar en tilltro till att Tesla är en avtalspart att lita på? När Tesla i onödan drar på sig osäkerhet med både leveranser och verkstadsservice – genom att tvärvägra de arbetstagarrelationer som är allmänt accepterade och smidigt fungerande i Sverige?