I söndags, i "Sommar" i radions P1, var det ett allvarligare ämne än vanligt. Avgående riksbankschefen Stefan Ingves sommarpratade om upplevelser under otäcka kriser, då det var risk att bankväsendet skulle haverera och betalningar inte kunna göras.

Skrytsamt? Kanske det. Men Stefan Ingves har verkligen gjort stora insatser – under de två allvarligaste finanskriserna i svensk efterkrigshistoria.

Under 90-talskrisen var han tjänsteman på en nyckelbefattning i finansdepartementet och sedan, som chef för Bankstödsnämnden, ansvarig för att städa upp i de väldiga högar av osäkra fordringar som staten tagit över då banker räddades 

Under den internationella finanskrisen 2008-10 var Stefan Ingves riksbankschef. Med honom och andra veteraner från 90-talskrisen på plats kom Sverige att bli ett av de länder som klarade den krisen bäst, utan stora, bestående skador.

Framgångarna med att klara upp dessa kriser har nu på många håll börjat tas för självklarheter. Som sommarpratare gjorde Stefan Ingves nytta, och påminde om viktiga lärdomar från de tillfällena – som nu verkar bortglömda i delar av den politiska debatten och hos många låntagare och långivare.

Det farliga i den ihållande inflationen på 70- och 80-talen, som ledde fram till 90-talskrisen, är tänkvärt när det nu är nya starka inflationsimpulser. Likaså att Sverige i slutet på 80-talet hade en farlig kreditexpansion, för svagt kapitaliserade banker och alldeles för svag finansinspektion och tillsyn.  

Internationellt finns i dag åtskilliga risker: Stora prisbubblor på fastighets- och tillgångsmarknader har blåsts upp av riskabelt stora stimulanser under och efter pandemin. Även i Sverige är skuldsättningen hos ägare av både kommersiella fastigheter och bostäder sådan att riskerna vuxit.

Kunskaper och riskmedvetande av det slag som Stefan Ingves och andra fick i de tidigare kriserna kan snart behövas igen. Riskmedvetandet i stora delar av politiken och hos en del finansiella aktörer är dock oroande lågt.

Stefan Ingves och de andra skickliga tjänstemän som gjorde stora insatser för att begränsa 90-talskrisens skador hade ekonomiskt mycket kunniga ministrar i finansdepartementet, Bo Lundgren (M) och Anne Wibble (FP). Att Ingvar Carlsson (S) var oppositionsledare betydde mycket för att socialdemokratin och Bildtregeringen i ett akut läge kunde utforma krispaket tillsammans.

2008-10 var finansmarknadsministern, Mats Odell (KD) ett svagt kort. Men finansminister var Anders Borg (M). Han och Stefan Ingves kunde personellt och erfarenhetsmässigt stödja sig på fler veteraner från 90-talskrisen.

Skulle en svår internationell finanskris behöva hanteras nästa år ser det betryggande ut med Riksbanken. Stefan Ingves efterträdare blir chefen för Finansinspektionen – en kraft för finansiell stabilitet.

I politiken är förmågan svårbedömd hos dem som kan komma att vara kvar från nuvarande regering. Den är alarmerande diffus vad gäller den högerdrivande populistiska oppositionsfronten kring M och SD.

Elisabet Svantesson (M) är en ytlig löftes- och plånbokspolitiker, som finansministerämne på inget sätt jämförbar med Borg, eller med duon Wibble och Lundgren under 90-talskrisen.