Stigande priser känns nu avsevärt mer i många slags företag än för konsumenter – eller för myndigheter och kommunala förvaltningar. Återverkningarna i näringslivet kan smärta på många sätt, även om de inte alls slår igenom lika mycket i butikspriser.
Producentprisernas ökning påskyndades i och med det ryska storanfallet i februari. Men en snabb ökning av priser på företags insatsvaror, energi och tillverkade halvfabrikat var tydlig redan förra hösten.
Inför förra sommaren låg ökningstakten i de olika måtten för producentpriser mellan fem och tio procent per år. Färsk junistatistik från SCB visar nu på en årstakt kring 30 procent, och en bit till för näringslivets import av råvaror, bearbetade varor och fossil energi.
Det belyser vad mycket annat pekat på under året, och som fler borde ha insett bättre – och tidigare. Den nya mandatperioden kan börja på ekonomiskt stökigt och riskabelt sätt. Valrörelsens utrymme för lättsinniga, ofinansierade löften borde inte vara stort.
Det är dock inte bara priser på det som importeras för produktion i Sverige som stigit. En sådan stegring, om än inte fullt så stor, är det också i exportprisindex, alltså för svenska företags export. I skillnaden, cirka fem procentenheter, syns energin.
Kronan har försvagats mot de flesta andra valutor, i genomsnitt med drygt fyra procent på ett år. Det stimulerar export, men företagens råvaror och insatsprodukter blir dyrare. Dollarn, som en mängd produkter brukar prissättas i, har dessutom stigit starkt, inte bara mot kronan.
Med en sådan utveckling är det upplagt för mer internationell dramatik på finans- och varumarknader. Den kan då få kännbara effekter i Sverige, om än inte alltid negativa.
Såväl avtalsparterna som politiken och riksbanken, borde nu försöka hålla emot, för att producentprisers inverkan på andra priser inte ska bli större än det ofrånkomliga och övergå i allmän inflationsspiral.
Men det kan också hända att det blir både skruv uppåt för en del priser och en tids lågkonjunktur efter den nästan överhettade ekonomi vi fått efter pandemin. En sådan blandning av stora prisrörelser samt företagskriser och arbetslöshet på vissa håll är svårhanterad. Förenklade recept med bara populära ingredienser kan förvärra det onda.
Ett par lärdomar från pandemin, om värdet i att inte överreagera, kan vara bra att minnas. Företagsstöden 2020-21 såg enorma ut, men delvis behövde de inte användas. Kostnaderna för statskassan blev mindre än väntat.
Det berodde inte bara på förhållandevis lyckad avvägning av restriktioner. Med en del undantag riktades också stöden mot de särskilt pandemidrabbade. De smetades inte ut över hela ekonomin.
Detta var ingen självklarhet. Moderaterna krävde i april 2020 stimulanser till både drabbade och icke drabbade delar av näringslivet i en takt av 100 miljarder i månaden. Det hade snabbt brutit ned den reserv som fanns i starka statsfinanser och gett sämre läge såväl under den andra pandemivågen som i dag.
Vårdslöshet med miljarderna spred sig, även om just denna monumentaltabbe av M-ledningen stannade vid ord. SD-ledningen drog senare till med 92 miljarder på ett bräde i utdelade pengar att köpa för, och flera senare paket från olika håll, på vardera en handfull miljarder, kunde med fördel ha varit mindre eller inte varit alls.
Det kan behöva satsas en hel del på olika saker, av ekonomisk-politiska, eller klimat- och säkerhetspolitiska skäl
Men det ska då vara för rätt ändamål. Inte för att hålla snurr på höger- eller vänsterpopulisters löfteskaruseller.