Det betyder att de når nästan hela Skandinavien och en stor del av Europa söder om Östersjön.
Ordföranden i riksdagens försvarsutskott, Allan Widman (L), säger att detta tillsammans med annat aggressivt agerande från Ryssland betyder att det finns en reell risk för krig. Hans slutsats är att Sverige måste vidta snabba åtgärder för att stärka vår försvarsförmåga. Den uppgradering och nyanskaffning av vapensystem som har beslutats gör att dessa finns på plats först om flera år. Den tiden har vi inte, menar Widman.
Sådant har han sagt förr och reaktionerna brukar följa vanligt mönster. Först lätt chock – Är vi snart i krig?! – och sedan lättnad när ingen annan tar upp Widmans tråd och det demonstrativa ryska hotet ser ut att försvinna. Försvarets behov stör inte allt för mycket konkurrensen om resurser som ger ett gott liv till medborgarna och väljarstöd till politikerna.
Detta reaktionsmönster är djupt bekymmersamt. Det försvarspolitiska vägvalet ska inte stå mellan panik och önsketänkande. Inte heller är enda syftet med en försvarsmakt att faktiskt svara på ett ryskt angrepp. Ett trovärdigt försvar är det bästa sättet att förhindra ett anfall på Sverige.
De exakta syftena bakom det ryska vapenskramlet i Östersjöområdet vet bara regimen i Moskva. Två övergripande sådana är dock uppenbara. Det handlar om att demonstrera militär styrka och att testa omvärlden. Vad gör Nato och de övriga länderna i regionen när Iskander-rotobarna har flyttats till Kaliningrad? Hur svarar de på de ryska korvetterna i Östersjön?
Om svarsåtgärderna blir svaga förskjuts styrkebalansen och krigsrisken ökar. Så även om kapprustning kan upplevas som något obehagligt är förlorad avskräckningsförmåga direkt farlig. Ryssland angrep Ukraina för att Ukraina var militärt svagt, inte för att det var starkt.
I en rapport 2014 för Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI, ger Krister Andrén, försvarsanalytiker och tidigare rådgivare till ÖB, en överblick av vad svensk försvarsförmåga bör syfta till och hur den kan utformas.
Titeln "Krigsavhållande tröskelförmåga" ringar in utmaningen. I ett modernt krig handlar det för Sveriges del inte längre om rent defensiv strid för att försvara territorium. Den tekniska utvecklingen har sprungit ifrån detta. Långräckviddiga vapen kommer ofrånkomligen att slå ut stora delar av vår samhällsstruktur.
En central del av ett modernt försvar måste därför gå ut på att ta kriget till motståndaren. För att göra det behöver Sverige skaffa långräckviddiga precisionsvapen som kan avfyras från flygplan, fartyg och rörliga plattformar på marken och nå platser inne i Ryssland.
I rapporten citerar Andrén den finländske presidenten Sauli Niinistös ord i Hufvudstadsbladet. Vid en pressträff i april 2013 ombads han kommentera den då pågående svenska debatten om "enveckasförsvaret". Niinistös kommentar var rak: "Jag ser inte den svenska diskussionen som särskilt betydelsefull just nu. En storskalig attack med högteknologiska vapen skulle tvinga ner rätt många länder på knä – kanske alla." Men så lade han till: "Även om en sådan attack ser förkrossande ut måste även angriparen bereda sig på att responsen kan vara lika förödande."
Det är förmågan till sådan respons som kan avskräcka en angripare. Det är den förmågan Sverige måste skaffa – utan att ropa "kriget kommer" men skyndsamt och bestämt.