Den turkiska regeringens villkor för Sveriges (och Finlands) medlemskap i Nato är uppenbart orimliga och omöjliga. Åtminstone om man ska tolka dem bokstavligt. Det finns inget rättssystem i den demokratiska delen av världen som tillåter utvisning av regimmotståndare till Turkiet.
Det fungerar inte ens att återföra asylsökande från tredje land till Turkiet som det är sagt i EU:s flyktingavtal med landet. Domstolarna sätter i regel stopp. Det turkiska rättssystemet lever helt enkelt inte upp till kraven på självständighet och rättssäkerhet.
Inte heller kommer Sveriges system för vapenexport att manövrera sig fram till att svenska tillverkare kan sälja vapen till en turkisk stat som använder dem till att begå övergrepp i Syrien och inom det egna landet.
Politiska och andra kontakter mellan Sverige och de kurdiska organisationerna PYD och YPG i Syrien följer i sin tur dem som finns bland annat från amerikanskt håll. Väst har accepterat, på goda grunder, att den kurdiska väpnade och politiska kampen har lämnat PKK-terrorns väg och att rörelsen är en legitim partner i striden mot IS.
Turkiets auktoritäre president Recep Tayyip Erdogan vet allt detta. Han må ogilla Sveriges ståndpunkt i de här frågorna men kan knappast inbilla sig att den kommer att ändras. Kursbyte är antingen rättsligt eller politiskt omöjligt.
Men viktigast av allt: Det ligger inte i Turkiets intresse att stöka till processerna inom Nato så pass mycket att landets relation med USA äventyras.
Genom åren har Erdogan däremot visat – även gentemot USA – att han är högljudd och är villig att spela högt i en fråga för att utverka eftergifter i en annan. Om han vill ha ett fototillfälle i Vita huset eller något annat från USA återstår att se, men det är den amerikanska administrationens uppgift att ta Erdogan på pulsen och vrida om hans arm. Som det ledande landet inom Nato har USA det ansvaret och kommer att ta det.
Den svenska regeringens uppgift är mest att hålla sig kall och avvakta medan Washington gör sitt jobb. Ett klartecken från Nato om svenskt och finländskt medlemskap under sommaren är starkt önskvärt. Men det är inte absolut nödvändigt. Det är fullt möjligt att vänta ända in i nästa år, över valet i Turkiet i juni, där Erdogan ligger dåligt till i opinionsmätningarna. Under tiden har Sverige och Finland amerikanska och andra säkerhetsförsäkringar. De är inte lika bra som ett Nato-medlemskap, men de är mycket bättre än vad vi har haft förut.
Och de är definitivt bättre för Sveriges säkerhet än en återkallad Nato-ansökan, som vissa nu efterlyser.