Aldrig tidigare har ledare för partiet som tidigare hette Folkpartiet använt ordet ”liberal” så ofta som nu. Det har inte bara att göra med att partinamnet sedan några år är ”Liberalerna”. I Nyamko Sabunis tal på söndagens partiråd skulle det stås upp för ”den liberala samhällsmodellen”, ”liberala svar” skulle sättas i fokus, ”liberala värden” och rent av ”liberala kärnvärden” försvaras och inte ges avkall på, ”liberal reformkraft” komma till uttryck och så vidare.
Det är som om partiledaren, som precis fört partiet bort från liberalismen, behöver detta maskeringsnät av ord.
Debatten på partirådsmötet bekräftade den bild som dominerat under de senaste månaderna: Ställningstagandet att låsa partiet till ett högerblock underbyggs inte annat än ytligt med sakpolitiska argument. Nyamko Sabuni och hennes allierade nöjer sig med att enbart omnämna en handfull politikområden och problem – skolan, jobben, integrationen, klimatet, brottsligheten – som alltid står i debattfokus.
Men det är även frågor där partiet redan genomför politik tillsammans med Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Centern. Inte vid något tillfälle har Sabuni, eller någon annan i partiledningen, begripliggjort på vilket sätt, konkret, som partiet förväntas få bättre genomslag för politiken på dessa områden tillsammans med Moderaterna, Kristdemokraterna och – framför allt – Sverigedemokraterna.
Partimajoritetens ideologiska argument för att ingå i högerblocket är än tunnare. Analysen stannar vid att partiet hör hemma i ”borgerligheten” och måste medverka till att genomföra ”borgerlig politik”.
Men vad är denna omhuldade borgerlighet för ett väsen? Vad innehåller den för idéer som är så oumbärliga, och som trumfar allt annat, för ett parti som ser sig som liberalt?
Den enda någorlunda klara politikuppfattning som kan grävas fram ur denna tankebråte är en motvilja, emellanåt en avsky, mot Socialdemokraterna. Ibland uttrycks den i form av en önskan att bli av med Stefan Löfven (S) som statsminister – utan vidare förklaring.
Men att drivas av den typen av instinkter i utformningen av politiken begränsar synfältet. Och det är särskilt förödande för ett idéparti.
Inte desto mindre är det precis vad som hänt ”Liberalerna”. Den borgerliga identitetsmarkören har, tillsammans med det ängsliga interna opinionsmätandet, fått partiet att tappa den ideologiska kompassen. Resultatet är att partiet inför det kommande valet har rest en mur mot Socialdemokraterna – ett demokratiskt och många gånger genom historien allierat parti – samtidigt som man rivit barriären mot det uttalat antiliberala, rasistiska SD.
Sabuni och kamraterna försöker nu övertyga omgivningen, och kanske även sig själva, att de kommer att ta strid för det ena och det andra inne i högerburen. Problemet är att de går in obeväpnade, när de på förhand lovat att stödja Ulf Kristerssons (M) eventuella regering i vars underlag SD ingår.
Partiledningens resa fram till och genom valrörelsen kommer också att bli mycket svår. Den har att vänta sig fortsatt intern strid och massavhopp, och därigenom en försvagning av partiet, mest på de platser i landet där man har flest röster – framför allt i Stockholm.
Det är möjligt att partilinjen kommer att ändras inom en snar framtid. Den första anhalten blir höstens landsmöte. Fram till att, eller om, det händer råder detta dystra faktum: Svensk liberalism har förlorat ett parti.