Att Nobelstiftelsen fick backa från sitt beslut är rätt och riktigt. Att bjuda in representanter för förtryckarregimer är en dålig idé. Ambassadörerna för Ryssland, Belarus och Iran har återigen strukits från stiftelsens gästlista till vetenskaps- och litteraturfirandet i Stockholm. Kvar står dock inbjudan till prisceremonin i Oslo.
Att en rad svenska ministrar och en del partiledare gjorde klart att de inte ville delta på evenemanget på grund av att dessa stater var inbjudna var klokt. Deras uttalanden gjorde det svårt för både statsminister och kungahus att delta under sådana omständigheter. Stiftelsen riskerade stå kvar med ceremonin för vetenskap och litteratur utan både svenska regeringen och hovet – men tillsammans med Rysslands, Belarus och Irans ambassadörer. För att inte få hela allmänheten emot sig fick Nobelstiftelsen tvärvända.
Samtidigt var det en reträtt med syrligt mothugg. Stiftelsens intentioner var ju att "nå ut så brett som möjligt med de värderingar och budskap som Nobelpriset står för". Gnälligt tillade organisationen att reaktionerna i Sverige "fullständigt överskuggat detta budskap". Nobelstiftelsen verkar alltså fortfarande tycka att dess idé om att bjuda in både den ena och den andre och den tredje är rätt – men inte tillräckligt mycket för att hålla i när det stormade. Att fortsatt porta ländernas ambassader är önskvärt. Bäst vore dock om stiftelsen tog till sig invändningarna på riktigt.
Att bjuda in representanter för den ryska staten till den här sortens sammanhang är groteskt. Nobelstiftelsen säger sig verka för öppenhet och utbyte länder emellan. Men Putinstaten bedriver invasionskrig mot Ukraina. Regimen vill utplåna landet och expandera sitt herravälde över dess befolkning. Vad finns det här att utbyta?
Det finns också fler vars namn som borde strykas från gästlistan. Antalet förtryckarregimer med ambassader i Sverige och i Norge är flera. Både i Stockholm och Oslo har Eritrea ambassader. Detta lands styre har hållit den svenske författaren Dawit Isaak inspärrad i snart 22 år för att han, och andra politiska fångar, stod för demokrati, med fria val och pressfrihet. Att ett sådant lands ambassadör får närvara när priset för litteratur delas ut är horribelt.
Stater som genom lagar och regler, eller på andra sätt, motarbetar den fria tanken kan knappast vara hemmahörande i sammanhang där vetenskap, litteratur och kultur hyllas och dess frihet ska värnas. Diktaturer är fiender till det fria ordet och det rationella tankeutbytet.
Dessutom: Det är inte en tillfällighet att många vetenskapsframgångar gjorts i länder som tagit emot flyktingar från just dessa förtryckarstater. Det gör att Nobelstiftelsen kan försätta prisutdelare och prismottagare i bisarra situationer. Författare som belönas för verk som skrivits och publicerats i exil kan tvingas stå i samma rum som representanter för det förföljarland de flytt.
Sedan hade vi detta med SD. Till skillnad från övriga riksdagspartiers ledare har Jimmie Åkesson (SD) sedan partiets parlamentsinträde inte fått någon inbjudan från Nobelstiftelsen. Motiveringen har då varit att partiets bakgrund tillsammans med dess företrädares ageranden har visat på partiets bristande respekt för människors värdighet.
Det var ett riktigt beslut då. Som varit verksamt tills nu. Med samma motivering som för att bjuda in de tre förtryckarregimerna har Nobelstiftelsen ändrat sig. Partiledaren har nobbat inbjudan, men dörren har nu öppnats av stiftelsen självt.
Vad i SD har förändrats till det bättre? Partiets bakgrund är vad den är. Dess företrädare fortsätter att tala illa om flyktingar, muslimer, hbtq-personer. Och som konfliktdämpare är beslutet tveksamt. SD är drivande i försurningen av det demokratiska samtalet.
Avslutningsvis: Nobelstiftelsen har skäl att tänka om i både det ena och det andra. Att bjuda in diplomater och politiker av olika slag till ceremonier och fest strular till mer än det hjälper. Gästlistorna borde fyllas av personer som verkar inom forskningsvärlden, litteraturen, konsten och civilsamhället.