Ännu en ung man har mördats i Eskilstuna. Han sköts ihjäl i Brunnsbacken på måndagseftermiddagen inför ögonen på många Eskilstunabor. Det har redan gett en del ögonvittnesskildringar med makabra detaljer.

Mordet är först och främst en tragedi för de drabbade, men det är även ett övergrepp på omgivningen bortom offret och hans anhöriga. Det försvagar många Eskilstunabors känslor av trygghet och tillhörighet.

Skjutningarna är ett nationellt problem, heter det ofta. Och så är det. Våldsutvecklingen i kriminella miljöer runt om i landet har tillåtits utvecklas till extrema nivåer.

Men det är även ett lokalt problem, i det här fallet ett Eskilstunaproblem. Som Eskilstuna-Kuriren berättat har kommunen hittills i år haft 15 skjutningar. Det är en tiondel av alla sådana i landet och fler än i hela polisregion Väst där Göteborg ingår.

Årets topp hade under andra omständigheter kunnat förklaras med tillfälligheter och ”vanliga” variationer av våldsnivån över tid. Men Eskilstuna har legat högt länge. Manne Gerell, kriminolog vid Malmö universitet, sammanställde förra året statistik över skjutningarna på kommunnivå mellan 2016 och 2020. Eskilstuna var med sina 25 skjutningar nummer sex i Sverige i förhållande till folkmängd och låg högre än exempelvis alla Stockholmskommuner förutom Sigtuna. 

Årets skjutexplosion i Eskilstuna är alltså en ökning från en redan hög nivå och placerar sannolikt kommunen i Sverigetopp, särskilt om man flyttar fram mätperioden för att bättre fånga utvecklingen.

Det måste dock inte se ut så. I Göteborg har detta våld minskat på senare år, likaså i Malmö åtminstone fram till förra året. Något har uppenbarligen gjorts rätt där.

Lokala insatser kräver dock beslutsamhet, uthållighet och ödmjukhet inför uppgiften. 

Finns allt detta i Eskilstunas politiska ledning? Efter måndagens mord har kommunstyrelsens ordförande Jimmy Jansson (S) producerat ännu ett ordrikt alster på sin Facebooksida och gör en lång utläggning även till tidningen. Det är så han brukar förmedla handlingskraft, genom att skriva långa texter fulla av plattityder och fingerpekande, söka efter de starkaste kraftuttrycken. Budskapet är nu liksom tidigare att det är invandringens fel – han får alltid in hundvisslor som ”kulturkrockar” och ”parallellsamhällen” – statens fel, familjers fel, de ovilliga vittnenas fel.

En del av det Jansson säger är svårt att tolka – som "vistelseförbud i stadsdelar på väldigt lösa grunder". Är han bara ovän med språket eller vill han verkligen ha repressiva gummiparagrafer och myndighetsgodtycke? Eller är det bara dimmiga tankar som speglas i konstiga ordval?

De enda som alltid går fria från ansvar i Janssons värld är han själv och den politiska majoritet som han leder. Trots att detta händer i Eskilstuna.

I populistisk anda agerar han även buktalardocka åt de Eskilstunabor som säger att ”de åtminstone borde lära sig träffa ordentligt”. Han förmedlar okritiskt en önskan att fler av dem som nu skadas i skjutningar borde dödas.

En kommunpolitiker som vill ta ansvar borde inte ha svårt att göra det, i handling såväl som i ord. Trots att mekanismerna bakom skjutvapenvåldet är komplicerade och att kommunen inte har alla verktyg så kan den göra väldigt mycket för att minska riskfaktorerna. 

Ge barn bättre uppväxtvillkor och möjligheter att lyckas i skolan. Fånga upp fler ungdomar på väg in i en destruktiv livsstil. Bekämpa narkotikan mer effektivt, gör det lättare för människor att bli fria från missbruk.

Den som följer nyhetsrapporteringen i denna tidning och i andra medier vet att det är si och så med den saken i Eskilstuna. Nyheterna på det sociala området handlar mest om nedrustning av sådant som missbruksvård och stöd till barn och unga. 

Börja med att vända det i stället för att springa och vifta med armarna.