Plötsligt snöfall och temperaturer runt noll betyder hala vägar och ökad risk för avåkningar och krockar. Det är läget i stora delar av landet nu, inte minst i Mellansverige och Sörmland.

Men sambandet mellan olyckor och naturlagar sträcker sig bara till nederbörden, temperaturerna och halkan. Resten är ett resultat av hur människor väljer att bete sig i trafiken.

Enligt Transportstyrelsen kör omkring hälften av bilförarna för fort. När det gäller att hålla avstånd till framförvarande fordon är en tumregel att lämna en lucka som är lika stor i meter som hastigheten man kör i. Alltså 70 meter om man kör i 70 kilometer i timmen och så vidare. 

Detta gäller med hänsyn tagen till reaktionstid med viss marginal och bromssträcka på torrt underlag. Om underlaget är som nu kan bromssträckan bli upp till tre gånger så lång. Det kräver en lucka till framförvarande fordon som är minst det dubbla men ännu hellre det tredubbla.

Hur många håller det?

Trafikstudier säger att de allra flesta förare anpassar sin körning till sämre väderförhållanden. Men många underskattar likväl vad exempelvis hal vägbana gör med bilen och överskattar sin egen körförmåga. Därför blir också avåkningar (singelolyckor) och krockar med framförvarande bil (upphinnandeolyckor) fler när vintern kommer.

Denna mänskliga faktor finns kvar även med den bästa infrastrukturen. Inte desto mindre gäller det att jobba med ständiga förbättringar av säkerheten på vägar. Brister, som avsaknad av viltstängsel och mitträcke på vältrafikerade vägar, kan få allvarligare följder vid halka och försämrad sikt.

Och vid sidan av trafiksäkerhet har trafikplaneringen även andra mål att ta hänsyn till, som effektivitet i resandet och hållbarhet. Det kräver en balans mellan trafikslag i stället för ensidigt fokus på bilen.

Här brister det ofta. Ta de boende utmed en landsväg som byggs om till mötesfri väg med mitträcke. Om de tidigare förflyttat sig på moped eller cykel, blir det nu omöjligt. Sådana långsamma fordon är antingen inte tillåtna eller direkt olämpliga på mötesfri väg. Ibland ser kommuner och Trafikverket till att det finns eller byggs cykelbanor utmed sådana ombyggda vägar, men inte alltid.

Snörika vinterdagar syns också skillnaden i standard mellan vägar och de flesta gång- och cykelbanor som bäst. Om vägarna då kräver försiktighet i körningen är cykling på cykelbana svårt, farligt och ibland omöjligt. 

Kommuner uppmuntrar cykling året om – i ord. I handling ger de sällan förutsättningar till det. De ansvariga i Eskilstuna och Katrineholm kan titta på sina stråk och åter fundera på om sopsaltning av gång- och cykelbanor inte vore en bra sak.