Lagstiftning brukar bli bättre med eftertanke. Stort darr på rösten och krav på brådstörtade beslut kan däremot leda vilse. De kan försvaga rättsstaten, brottsbekämpningen eller bägge delarna.
I torsdags sändes ett lagförslag till lagrådet, om en rad frågor om vittnen i brottmål. Regeringen har i stort följt en grundlig utredning, ledd av Stefan Johansson, en domare i Högsta Domstolen.
Anonyma vittnen i domstol, som det ropats högt efter från en del partier, avvisas av utredningen, och av regeringen. Det kolliderar med viktiga principer för en rättvis rättegång. Skulle undantag ändå tillåtas måste kraven göras så stränga att möjligheterna att få fler fällda för grova brott blir obetydliga.
Viktigare förslag från utredningen, som regeringen på ett par punkter skärper, gäller sådant som inte varit så intressant för kriminalpolitikens slagordsmakare. Det straffbara området utvidgas för mened – att vittna falskt i domstol – och för övergrepp i rättssak –att med hot eller våld försöka få vittnen eller brottsoffer att hålla tyst eller vittna falskt.
Sådana metoder använder ibland knarklangarligor och andra kriminella för att skrämmas och försvåra polisutredningar. Straffskalorna för både grov mened och grovt övergrepp i rättssak går ända upp till åtta år. Men när det dömts för grova övergrepp i rättssak har utdömd strafftid i genomsnitt varit kortare än tre år. Någon dom för grov mened har inte förekommit Sverige sedan 1948. Att lagskärpning behövs här är lätt att förstå, och regeringsförslaget verkar vara väl underbyggt.
Möjligheten till lindrigare straff, för den som begått brott men hjälper till med att underlätta utredningen föreslås också bi utvidgad, till inte bara egna brott utan också brott begångna av andra. Det är det som ibland kallas ”kronvittnen”, men inte är detsamma som möjligheterna till förhandlingar mellan åklagare och misstänkt i främst anglosaxiska länder.
En risk här är att kriminella kan frestas att skydda sig själva med att hitta på falska beskyllningar mot andra, i den egna eller i rivaliserande ligor. Det försöker utredningen och regeringen balansera med ännu en straffskärpning, för falska brottsanklagelser.
Att domstolen får ge lindrigare straff till den som medverkar till att klara upp andras brott kan väntas underlätta en del utredningar, mot flera slags ligor. Gränsen för det straffvärde som stadgas är lagd så att flera slags organiserad brottslighet kan träffas, både langning, grova bedrägerier och grova skattebrott. Men realistiskt sett är det ett bidrag, inte något avgörande slag som i sig kan knäcka den narkotikadrivna grova brottsligheten.
Att utredare och regering inte dessutom godtar anonyma vittnen – som går dåligt ihop med rättsstaten och ändå knappt kan användas, framställs av riksdagsman Johan Forssell (M) som att de ”inte vågar”. Det är samma kombination av det rättsstatligt principlösa och det praktiskt ineffektiva som riksdagsman Johan Pehrson (L) försökte binda sitt parti för, varefter han förlorade på partiets landsmöte.
Men det handlar inte om svagt mod. Däremot tyder det på svagt omdöme, att se det som inte kan användas i Danmark, Finland eller Norge som något vi absolut borde ha i Sverige.