Utredandet i sig är inte det kontroversiella. Det påbörjades redan före regeringsskiftet, med Jan Björklund (L) som skolminister, och med samma ledare av arbetet, Tommy Lagergren. Direktiven har ändrats efter valet 2014, för att vrida arbetet mer mot färre nationella prov och mindre möjlighet till insyn i skolans kunskapsresultat.
Men resultatet är inte entydigt, det ges även förslag om nya metoder. Mycket handlar om reformmöjligheter som redan den förra regeringen var intresserad av. Dit hör datorbaserade prov, som förenklar rättning, samt att elevernas prov ska bedömas av andra än de egna lärarna.
Efter en ganska lång tid, då granskningen av grundskolans resultat var neddragen till ett minimum och när allvarliga misslyckanden och brister doldes ända fram till slutet av de nio åren, lades kursen om kraftigt. Jan Björklund genomdrev att resultaten i svenska och räkning prövas i årskurs 3. Vidare utvidgades de nationella proven både till de samhällsvetenskapliga och de naturvetenskapliga ämnena – som ju är avgörande för att kunna förstå naturvårds- och miljöfrågor.
Det avslöjades stora brister, som hade dolts genom att man systematiskt hade hindrat att resultaten klarlades. Detta hade förvärrats av den moderatstyrda skolpolitiken i Bildtregeringen 1991-94.
Uppryckningen efter 2006 när det gäller kunskapskrav och prov som visar skolornas prestationer möttes av mycket motstånd. Delvis går utredningen detta motstånd till mötes. Men än mer kan den komma att utnyttjas – av dem som i grunden ogillar att kommuners, friskolekoncerners och hela skolväsendets resultat blir avlästa, jämförbara och begripliga så att väljarna ser det. De kan med tiden driva utvecklingen ännu längre tillbaka:
De förslag som gäller att olika nationella prov ska avskaffas är tydliga och kan genomföras snabbt. Däremot handlar det om många års experiment med det som föreslås av en ny kontroll av kunskapsnivån genom stickprov, där ämnesresultat, på riksnivå, görs jämförbara över tid. Utrymmet kan bli stort för att detta successivt förfuskas och tunnas ut.
Tanken är i sig inte orimlig att renodla en del nationella prov för att staga upp betygsättningen och hindra att skolor konkurrerar på osunt sätt med betygsinflation, medan prov som är utformade på andra sätt görs återkommande för att se trender i skolresultaten. Men då måste alla delarna, även de som är obekväma, genomföras.
En kritisk punkt är proven i årskurs 3. De var avgörande för att tidigt upptäcka och hjälpa elever som grundskolan förut i stället ofta lämnade åt sitt öde. Att ersätta detta med ett slags diagnostiska prov kan vara möjligt, men då måste de inte bara föreslås bli, utan faktiskt förbli, obligatoriska
Av resultaten måste det bli pålitlig statistik, avläsbar även lokalt och för varje kommun eller skolföretag.
Att i grundskolan avskaffa alla nationella prov i historia, samhällskunskap, religionskunskap, geografi, fysik, kemi och biologi kan lämna fältet fritt för att sådana ämnen åter kan misskötas och försummas utan att det kan upptäckas.
De föreslagna nationella stickprovsundersökningarna kan reparera en del, om de alls blir införda. Men risken är stor att de som skulle vilja skydda skolans prestationer från insyn och granskning kan flytta fram positionerna igen.
Det kan kännas bekvämare. Men det kan undergräva både läraryrket och kunskapsnivån i landet.