Hälsotillstånd och arbetsförmåga hos äldre har förbättrats mycket. De flesta, men inte alla, får fler friska, aktiva år. Det gör mycket för att trygga pensioner och omsorg när livslängden ökar.

Men alla är inte friska länge, så det finns även förtidspensionering på medicinsk grund, i Sverige kallad sjukersättning. En sådan blir ohållbar om den får urarta till yrkesförsäkring, en garanti från staten mot att behöva byta till annat slags arbete.

I stafetten med budgetgodbitar sade statsrådet Ardalan Shekarabi (S) på torsdagen att förslag är på väg om mjukare regler de sista åren före ålderspension. Detta handlar om en utredning där trycksvärtan knappt torkat, den kom i augusti.

När det är mindre än fem år kvar till högsta ålder för sjukersättning föreslås lägre krav på vilket annat yrke man, kanske efter rehabilitering eller omskolning, ska ta. Gränsen på 60 år kommer att flyttas uppåt i takt med övriga åldersgränser för pension.

Detta ser inte ut att kunna utlösa glidning från sjukpension till yrkesförsäkring. Ju längre över 60 man är, desto mindre mening är det i omskolning för inkomst enstaka år. Till bakgrunden hör en kraftig skärpning i Försäkringskassans praxis från 2015 och framåt. Det var då på liknande sätt med reglerna för sjukpenning och assistansersättning. Magdalena Andersson (S) hade nyss tagit kommandot på finansdepartementet, och i regleringsbreven kommenderades kassan till skärpningar.

Den stora merparten av kostnaden beräknas bli täckt av minskade utgifter för sjukpenning och arbetslöshetsersättning– den dyraste av flera beräkningar stannar vid netto ett par hundra miljoner per år. Det är inte här kritik mot statsrådet Shekarabi bör koncentreras.

Annat är det med hans vårdslöst välvilliga prat om danska förtidspensioneringar av friska, arbetsföra personer i dryga 60-årsåldern, på den enda grunden att de utfört åtminstone något yrkesarbete i minst 42 år.

Sedan är det hans lirkande med grundbulten i ett fungerande, stabilt pensionssystem: Det som sätts in där bestämmer, tillsammans med avkastningen, vad som betalas ut. På 90-talet, då det var kristider, beslöts att den då aktiva generationen skulle ta ut mer av löneutrymmet direkt och sätta av mindre än de 18,5 procent av inkomsten som var tanken med det reformerade pensionssystemet.

Det var ett misstag, under intryck av 90-talskrisen, och pensionerna i dag är inte fullt så höga som de annars varit. Att öka insättningarna, till de tänkta 18,5 procenten, finns det goda skäl för. Det stärker underlaget för framtida pensioner.

Men måttlösa organisationer kräver då att det medlemmarna redan tagit ut i löneutrymme under upp till 30 år ska de anses ha rätt att ta ut en gång till, men nu på de yngres bekostnad. Att låta höjd pensionsavsättning åtföljas av höjning av nu utgående pensioner är en multimiljardöverföring, från alla unga till alla som inte har betalat in, utan fått det tidigare på bankkontot. 

Ett krav på en minister för socialförsäkringar bör vara att han ska ha ryggrad och mål i mun nog att säga emot, och inte mumla med, gentemot dylika urspårade intressegruppskrav.