Där demokratier, i varierande grad, är öppna är diktaturer slutna. Förljugenhet och allmänt förtryck försvårar granskning och insyn i vad som sker och varför. Möjligheterna att ställa beslutsfattare till svars är nära noll.
Nu handlar det, åter igen, om Kina.
I veckan besöker FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter (OHCHR) Michelle Bachelet kommunistdiktaturen. Det är ett besök som många människorättsorganisationer gärna hade sett tidigare, men det har dröjt. Senast ett liknande besök genomfördes var för omkring 17 år sedan. Det rapporterade Sveriges Radio Ekot på måndagen.
Bakgrunden till besöket handlar om de senaste årens kritik mot Kinaregimen, ofta från människorättsorganisationer och medier. I bottnen ligger givetvis problemet att Kina är en diktatur, strikt kontrollerad av kommunistpartiet. Men Kinas lista över människorättsbrott är lång. Opposition och oliktänkande möts med våld och fängelse. Pressfrihet kan man drömma om. Övervakningen av den egna befolkningen är omfattande. Slukandet av Hong Kong är ytterligare en sak. För Sveriges del är kidnappningen och det grundlösa fängslandet av den svenska bokförläggaren Gui Minhai också allvarligt.
Men att Bachelet beviljats tillträde till Xinjiangprovinsen av regeringen i Peking torde ge en vink om vilket ett av ämnena för lördagens presskonferens kan tänkas vara. Medier och människorättsorganisationer har sedan flera år tillbaka rapporterat om hur Kina utsätter minoriteten uigurerna, och andra muslimska folkgrupper i provinsen, för förföljelse och förtryck.
Där har hundratusentals, kanske upp mot en miljon, människor fängslats i det som Kinaledningen kallar ”omskolningsläger”. Det är frågan om flera hundra center spridda över provinsen. Syftet ska enligt regeringen där vara arbetsträning, fattigdomsbekämpning och att motverka terrorism. Svepskälen för lägren verkar variera över tid när landets utrikesdepartement ska säga sin sak. Det samlade budskapet är att väst ska hålla sig borta från att kommentera kinesisk ”inrikespolitik”.
Men det är inte frågan om några center mot terrorism eller arbetslöshet. Det är interneringsläger i syfte att indoktrinera provinsens befolkning i diktaturens propaganda. Enligt vittnesmål till Amnesty, och andra människorättsgrupper, kan skälen för internering vara sådana saker som att personen haft långt skägg eller laddat ner en olaglig app. Det kan ibland räcka med att vara vän eller släkt med någon som nyligen fängslats. Det verkliga skälet är deras muslimska tro.
Väl i lägren får de inte tala sitt modersmål och är konstant övervakade av kamera eller fängelsepersonal. Tvångsarbete av olika slag förekommer också. Misshandel är vanligt om reglerna inte följs. En del fängslade som tagit sig ifrån lägren vittnar om tortyr av olika sort.
Denna bild vill regeringen i Peking inte visa utåt. De kulisser den sätter upp måste vi se igenom.