Förutom klimatet borde säkerheten ha varit det senaste årets stora politiska fråga. Kriget i Europa – i vårt närområde – borde ha manat till politisk samling i mitten, särskilt av de partier som gjort anspråk på att vara regeringsdugliga.
Ändå var säkerhetspolitiken något som närmast nämndes i förbifarten i den svenska valdebatten.
Men som regering kan man inte undvika de svåra frågorna. Och försvars- och säkerhetspolitiken, är just en sådan svår fråga. Den kräver en stadig hand, men också en vilja att söka brett stöd i riksdagen. I detta har försvarsberedningen varit ett betydande forum för att utveckla svensk försvars- och säkerhetspolitik. Att regeringen nu ska förnya beredningens uppdrag är därför klokt, den säkerhetspolitiska situationen har förändrats påtagligt till det sämre det senaste året.
Det berättade en moderatledd skara statsråd under tisdagen. Statsminister Ulf Kristersson (M), försvarsminister Pål Jonson (M) och Carl-Oskar Bohlin (M) minister för civilt försvar gjorde klart att samsyn i försvarspolitiken är förutsättningen för långsiktigheten på detta politikområde. Det handlar då om det militära, men särskilt betonade ministrarna utvecklingen av det civila försvaret.
Hans Wallmark (M) ska leda beredningen. Det ska han klara av väl. Han har varit riksdagsledamot sedan 2006 och är för närvarande ordförande i EU-nämnden och har tidigare varit ordförande i Utrikesutskottet, samt ledamot i Försvarsutskottet.
Från pressen undrades det om den önskade samsynen i dessa frågor kunde hindras av åsiktsskillnader mellan regeringen och oppositionspartierna S och C. Någon sådan, i alla fall inte stora, såg inte statsministern. Och så är det förstås. Riksdagspartierna har länge kommit överens om de huvudsakliga linjerna i svensk försvars- och säkerhetspolitik genom att samarbeta i försvarsberedningen. Socialdemokraternas skifte i inställning till Nato var ett beslut som satt långt inne, men undanröjde ett stort hinder. Det gjorde det möjligt för ansökan om svenskt Natomedlemskap.
Men i Kristerssons regeringsunderlag finns en försvårande faktor som stavas SD. Även SD ändrade sig förhållandevis nyligen om Nato. Det underlättar det framtida samarbetet. Men partiet har länge haft företrädare i sin topp som under sin tid i partiet visat på det olämpliga i att ha SD nära beslut om försvars- och säkerhetspolitik. Även om de nu lämnat rikspolitiken har SD länge haft flera Putinvänliga regimkramare i sin absoluta topp. Men mycket av dessa företrädares beteenden och lutningar har inte varit okända i partiet. Även Åkessons svårigheter att välja mellan USA:s president Joe Biden och Rysslands president Vladimir Putin, tidigare i år, bara dagar innan Ryssland eskalerade kriget i Ukraina är försvårande.
Riskerna för Sveriges säkerhet med SD i försvarspolitiken ska inte underskattas. Därför är det djupt beklagligt att SD tilldelas ytterligare en plats i försvarsberedningen. I stället borde det funnits en diskussion huruvida SD alls skulle vara med i den.