Men om en sak tycks de ense – att likställa Vänsterpartiet med SD genom att hävda att båda är demokratiskt oacceptabla.
Så här skrev Björklund på Twitter förra söndagen: "L kommer inte att samarbeta med varken (sic!) SD eller V. Deras rötter är oacceptabla. Båda partierna är dock invalda och bör behandlas korrekt."
Birgitta Ohlsson skrev detta på sin Facebooksida 1 september: "Liberaler ska hålla sig borta från partier med rötter i mördarideologier som nazismen och kommunismen." Och detta i sin kritiska reaktion på Björklunds utspel 11 september: "Liberaler håller sig borta från SD/V vad gäller samarbeten."
För det första är Björklunds och Ohlssons beskrivning av samarbete med Vänsterpartiet i sak felaktigt. Vänsterpartiets ståndpunkter om allt från skatter till försvar ligger långt från Liberalernas vilket omöjliggör det mesta av samarbeten partierna emellan. Men det är ett sakpolitiskt hinder, inte ett principiellt och demokratiskt av det slag som Björklund och Ohlsson låter påskina. Det betyder heller inte att inga överenskommelser görs mellan L och V.
Sju riksdagspartier, det vill säga alla utom SD, kom nyligen överens om det ekonomiska ramverket för staten, däribland ett nytt överskottsmål. L och V styr också tillsammans i ett dussin kommuner. Något sådant kommunsamarbete mellan L och SD finns inte och är svårt att föreställa sig.
För det andra kan partier inte betraktas enbart utifrån sin historia utan även, och främst, utifrån vad de står för i dag. De svenska kommunisternas vilja att omstöpa det svenska samhället enligt en kommunistisk modell hade dödat demokratin. VPK:s band till Moskva var en säkerhetsrisk. Denna ledarsida har aldrig lagt fingrarna emellan i kritiken mot detta, senast i samband med Lars Werners bortgång 2013 då stora delar av den svenska offentligheten valde att glömma hans svassande för Sovjetkommunismen.
Dagens vänsterparti är heller inte helt fritt från odemokratisk barlast. Den USA-antipati som finns i partiets DNA gör att det ofta hamnar på fel sida i internationella frågor, exempelvis i synen på den auktoritära regimen i Venezuela, samt i synen på Sveriges försvarssamarbeten.
Däremot – och detta är helt centralt – utgör inte Vänsterpartiet ett hot mot vår demokrati. Det gör däremot SD. Dess rasism tillhör inte historien, den är partiets idégrund och livsluft i dag.
SD lever i symbios med nätsajter som hetsar, hotar och trakasserar bland annat journalister. Partiet är en del av den internationella islamofobiska rörelsen som driver tesen att islam håller på att ta över och förslava Europa. SD vill låsa in asylsökande och villkora yttrandefrihet med svenskt medborgarskap. Partiets politiker ertappas återkommande med öppen, biologisk rasism och band till vit makt-miljön. Andra företrädare låter undslippa sig att de kommer att ta itu med medier och byta ut alla polischefer.
Vänsterpartiet står inte för något som kommer i närheten av detta. Att väva samman V och SD i kålsuparretorik tonar ner SD:s karaktär av ett parti som utgör ett högst närvarande hot mot demokratin. I kampen mot denna fara borde liberaler av alla nyanser tvärtom se vänsterpartister som sina allierade.