Det har en tid stått klart att försvarets kostnader kommer att behöva öka med mer än det som är på väg efter försvarsbeslutet 2020. Att regeringen på torsdagen bekräftade att siktet ställs in på två procent av BNP var därmed väntat.

Ett sådant riktmärke finns sedan åtskilliga år inom Nato, men ambitionerna att nå dit har varierat. Putins utvidgade angreppskrig mot Ukraina har påmint om hur diktaturutvecklingen i Ryssland spetsat till riskerna. Tyskland och Danmark är två grannländer där budgetpolitiken nu läggs om för att stärka försvaret, med de två procenten som riktmärke.

Utgifter behöver ju inte vara detsamma som effektivitet – eller resultat i försvarsförmåga i skarpt läge. Det är väl så viktigt att prioritera rätt. Vilka förstärkningar som ska göras, och i vilken ordning det är möjligt att få materiel levererad och personal utbildad, ska diskuteras i den parlamentariska försvarsberedningen. Den är, enligt oppositionsönskemål, nu åter i arbete.

Försvarsbeslutet i december 2020 byggde på vad de sex partierna i dåvarande och föregående regering blev ense om i försvarsberedningen. Det bör nu eftersträvas att åtminstone dessa sex partier ansluter sig till inriktning och tidplan för förstärkningar. Då bör de också medverka till tillräcklig samsyn om hur ökade kostnader ska täckas.

Fler verksamhetsområden än försvaret kommer att behöva mer skattepengar. Några av klimatpolitikens olika delar får märkbara följder i budgeten. 

Åldersstrukturen kommer under några år att ganska snabbt öka antalet invånare i de äldsta årgångarna, där vårdbehoven är störst. Mer statliga pengar behövs, fördelade efter antalet äldre i kommunerna.

Den kommunala delen av dessa kostnader hamnar mycket ojämnt över landet. Att den betalas med stigande kommunalskatt behöver undvikas. Denna är ju en skatt på arbete som försvagar den ekonomiska grund försvar, äldrevård och mycket annat vilar på.

Detta måste det tänkas på även i diskussioner om att betala försvarskostnader. Såväl skattesystem som pensionsregler behöver vara utformade så att de främjar fler år i arbetslivet, mer heltidsarbete och vidareutveckling till svårare arbetsuppgifter. Talas det om ”beredskapsskatter” behöver diskussionen gälla konsumtionsskatter och minskade avdragsförmåner. Det ska inte få slå mot stimulanser till arbete och företagande.

Det är i ett internationellt läge som det nuvarande extra angeläget att politiska partier uppträder så att de inte med onödigt pikande och provocerande försvårar den sakpolitik och den grad av samverkan som behövs. Detta gäller mer än finansieringen. Att sträva efter svenska folkets säkerhet går bara om det inses att vi själva inte kan ha säkerhet ifall våra grannar, bland annat i Baltikum, inte har det.

Natosamverkan har fördjupats sedan mer än tio år. Där bör noteras hur några framträdande finländska politiker uttrycker sig så att det går bra ihop med det underliggande budskapet från svenska ministrar. Försvarsministern Antti Kaikkonen (C), som nyss var i USA, underströk hur samverkan åt det hållet fördjupas men sade även att det nu inte är den lämpligaste tidpunkten att skicka medlemsansökan till Nato.

Alexander Stubb, tidigare moderat partiledare i Finland samt stats-, utrikes och finansminister, beskriver det som att statsledningen i Helsingfors söker att maximera sitt lands säkerhet, nu genom besök hos president Biden och arbete i nära kontakt med Sverige. Samtidigt gäller det att ”med stor beslutsamhet skapa en väg mot ett framtida Natomedlemskap”.

I Sverige som i Finland behövs tid för att resonera sig samman mellan partier och samordna sig mellan de båda länderna – och med andra.  Det sägs då att Natoansökan inte är aktuell ”nu”. Men det är inte detsamma som att fortsatt icke-medlemskap framöver skulle tjäna Sverige väl.