Att reallönerna nu ofrånkomligen backat är en följd av prisstegringarna som sköljt in från världsekonomin. Först priser på energi, och byggmateriel. Sedan har dramatiken på energimarknaderna slagit igenom till andra områden, som livsmedel.
Det finns i Sverige en mer än hyfsad fallhöjd för att klara en sådan internationell smäll. Sedan den långa inflationsepoken övervanns, och efter 90-talskrisen, har det varit en mycket lång period med låg inflation och ihållande förbättringar av reallöner.
Medlingsinstitutet har nu i sin lönestatistik satt siffror på bakslaget. Lönernas värde efter prisökningar är nu – i genomsnitt – på 2015 års nivå.
Då hade vi det inte så illa. Verkningarna av den svåra internationella finanskrisen hade i stort sett övervunnits.
Lönebildningen hade under en följd av år haft Industriavtalet som riktmärke. Denna förbättring av hur svensk ekonomi fungerade fick guldkant av en lång period då en växande världshandel gjorde många varor billigare.
Det fortsatte sedan uppåt, med fler i arbete, en sysselsättning i topp inom Europa och stigande reallöner. Detta uppnåddes med en i huvudsak liberal miljö för näringslivet och en ofta skicklig ekonomisk politik – inte minst av finansminister och riksbank under finanskrisen 2008-10. Det mesta av pandemins negativa effekter i samhällsekonomin hade också övervunnits innan Ukrainakriget sattes igång.
Det är denna på många sätt goda utveckling av levnadsstandard och arbetsmarknad som i de ständiga klagovisorna från ytterkanterna framställs som en tid av förfall, tillbakagång eller ”förstörelse” av landet.
Men nu är läget att löneutvecklingen förblivit stabil, med i genomsnitt två procent i avtalshöjningar och ytterligare en procent i årstakt av andra förändringar. Personalbristen i flera sektorer leder inte oväntat till en del ändringar i olika yrkens relativlöner. Men det har inte utlöst någon oöverskådlig huggsexa.
Med åtta procents ökade konsumentpriser i årstakt, och lite därtill, är reallöneförsämringen 5,5 procent. De som automatiskt skyddas är de som ofta – och felaktigt – framställs som mest oskyddade, de äldre med garantipension. Den är ju prisindexerad.
Men de arbetande och flertalet pensionärer (de senares inkomstpensioner är löneindexerade) får finna sig i att en del av senare års framsteg föll bort då den internationella ekonomin vändes till det sämre. Sådant kan man inte kompensera sig för genom att höja alla löner och priser i en inflationsspiral. Att tro att alla, hårt eller lindrigt drabbade, ska få pengar ur statskassan är inte heller ett möjligt sätt att upphäva ett utifrån kommande bakslag.
Så här långt tyder det mesta på att fackliga organisationer och arbetsgivare i de stora dragen delar denna gemensamma insikt. Däremot pågår rätt mycket vårdslöst verbalt miljardskvättande utan finansiering på sina håll i valrörelsen.
Lättaste sättet att komma tillbaka till stabila förhållanden och uthålliga reallöner är att hålla fast vid det som möjliggjorde framsteg efter den svåra 90-talskrisen. Sedan ska vikt läggas vid utbildning och vidareutbildning, flexibel ekonomi, klimathänsyn.
Och inte minst: skattesystem, pensionssystem och företagsklimat ska göra det lönande att arbeta