Inflationen trycks tillbaka. Räntehöjningarna har haft god verkan för att hindra en farlig fortsatt prisspiral.
Störningarna på arbetsmarknaden ser också ut att bli mer måttliga och mindre långvariga. Men fortfarande finns en rad internationella risker att se upp för. Missriktad ekonomisk politik på en del håll, pågående och kanske nya krig, samt missväxt och prishöjningar genom klimatstörningar kan skada världshandeln – och även ge nya inflationsutbrott.
Hittills tyder det mesta ändå på att Sverige är på väg att hantera inflationskrisen efter Putinkrigets utbrott förhållandevis bra. Det kunde ha gått mycket sämre. Smärtfritt har det inte varit. Men både privata hushåll och många företag hade, liksom hela samhällsekonomin, tagit mycket mer stryk ifall riksbanken inte höjt ränteläget.
Helst bör fokus nu flyttas till långsiktspolitik. Det behövs en inriktning på investeringar, och på att förbättra förutsättningarna för arbete, yrkesutbildning för bristyrken, rörlig arbetsmarknad, god folkhälsa, mer elström och, inte minst, framåtsyftande klimatpolitik
Händer nu inte några nya, stora internationella eländesutbrott bör vi ganska snart vara tillbaka i att lönerna ökar något mer än priserna – och i att skingrad osäkerhet om räntenivån ger förnyad tillförsikt och köpvilja på bostads- och byggmarknader.
Det bör då inte få betyda ett återfall i den ofta vårdslöst expansiva utlåning som byggde upp den skuldsättning som sved åtskilligt när verklighetsanpassningen kom – något som inte borde ha varit oväntat. Det hade i många år varnats för att den höga belåningen kunde vålla både privatekonomiska och samhällsekonomiska påfrestningar.
Det pågår ett alltför stort kvidande över att räntorna höjdes för att stoppa inflationen. Det har börjat spridas förhoppningar om snabba räntesänkningar. Bakom detta ligger inte bara att högt belånade privatpersoner fått dra ned på andra utgifter för att betala räntor och amorteringar på sina bostäder.
Det finns även en rad kommersiella fastighetsbolag, som i vårdslös inbillning om varaktigt mycket låga räntor dragit på sig väldigt stora skulder för affärs-, industri- och kontorsbyggnader, ibland även bostadshus. Deras lån med lågt bundna räntor löper ofta ut snart, och en del av dessa företag är på väg ned i finansiella sumpmarker. Stora pengar i aktier i fastighetsbolag har då förlorat i värde. Ännu mer av detta kan väntas.
De större bankerna i Sverige bedöms fortfarande vara mycket stabila, men krascher i fastighetsbolag och kanske en del nischbanker kan bli nog så spektakulära. Från det hållet växer säkert förhoppningar om att nu bli undsatta genom en penningpolitik som åter görs mer slapp än vad som är samhällsekonomiskt ansvarsfullt.
Riksbank, regering och riksdag bör undvika att ge efter för detta. Ett antal tillfällighetsmiljardärer har satsat fel och får finna sig i att inte längre vara miljardärer.
Riksbankschefen Erik Thedéen hade en träffsäker synpunkt på detta i en TT-intervju härom dagen. Han ser det ”som ett systemfel” i bank- och företagsvärlden att ”kreditanalytiker, aktieanalytiker och de som gör fastighetsaffärer ... har låtit detta hända” – med en farligt hög belåning.
Det påpekandet blir han inte populär på. Men det är så mycket mer tänkvärt. Stora missgrepp ska inte slätas över. I stället bör lärdom dras, så att de inte upprepas.